Gabriel Axel Lindblom (1750-1827) var en born äventyrare. Han var kyrkoherden Axel Johan Lindbloms (1713-1797) och dennes hustru Regina Margareta Pallavicinos (1713-1793) yngste son och som sådan överhöljd av moderns och faderns omsorger. Till en början följde han i de äldre brödernas fotspår: skola och gymnasium i Linköping (som han lämnade 1767) samt studier vid Uppsala universitet. Han disputerade för en magisterexamen 1774 på ämnet Animadversiones in rationem discendi linguam latinum (ungefär ’Ändringar i inlärning av det latinska språket’).
Under studietiden försörjde sig Gabriel (i tillägg till det han fick hemifrån), som brukligt var bland studerande prästsöner, som informator, framförallt till den unge John ”Jeannot” Jennings (1762-1828), son till John Jennings d.ä. (1729-1773), ägare till Forsmarks bruk. Gabriel behöll kontakten med familjen Jennings livet ut. Han var också aktiv vid Östgöta nation, för vilken brodern Jacob sedemera blev inspektor. Han framförde där 29 maj 1772 en pompös men vältalig hyllning för att fira kung Gustav III:s och drottning Sophia Magdalenas kröning. Hyllningstalet trycktes senare i syfte att kunna vinna kunglig favör. Det är dock möjligt att utläsa av Gabriels brev till brodern Jacob, att det i själva verket var Jacob – berömd för sin vältalighet – som skrivit talet.
Efter studierna i Uppsala valde han, i motsats till bröderna som gav sig in i ämbetsmannakarriärer, en mer äventyrlig bana. Efter en sexmånadersperiod vid Kansli- och kommerskollegium begav han sig iväg till Versailles – den franska kungens slott och Europas kulturella och politiska nav. Här hade han fått anställning som guvernör för sonen till chefen för Utrikesministeriets översättningsbyrå, Edmond Charles Genêt (1763-1834). Denne yngling skulle senare bli känd för sina prorevolutionära sympatier såsom Medborgare Genêt och småningom bli fransk ambassadör i USA under revolutionstiden. Hans far, Edmond Jacques Genêt (1726–1781), hade länge varit intresserad av svenska språket och ville att sonen skulle få förstahandskunskaper om det. Gabriel fick helt säkert anställningen genom sin broder Jacobs känningar. Förutom sysslan som guvernör till unge Edmond skulle Gabriel även arbeta som kommissionssekreterare samt med översättningar vid översättningsbyrån, som förestods av Edmond Genêt d.ä.
Gabriels initiala planer var att stanna i Versailles endast ett fåtal år, men han kom att bli kvar i hela tretton år och betraktades snart som en son i huset. Tack vare sina sociala och verbala förmågor passade han väl in i Versailles och dess sällskapsliv (”få personer förenade lika som han så många vittra insikter med smak och behagligt umgänge”). Den omfattande korrespondensen som är bevarad mellan Gabriel och familjen hemma i Sverige avslöjar Gabriels omfattande och händelserika sällskapsliv. Inte minst hans intresse för unga damer är omvittnat, alltid på jakt efter lämpliga umgänges- och äktenskapspartier.
Under första delen av Gabriels vistelse, var hans intresse framförallt riktat mot en av de yngre döttrarna i familjen Genêt – Adelaïde (1759-1794). Det var tydligen kärlek vid första ögonkastet. Deras romans pågick under de första fem åren, tills dess Gabriel upptäckte att Adelaïde redan bortlovats till en äldre, men välbeställd, ungkarl: Pierre-César Auguié. Det uppstod gräl mellan de bägge rivalerna och i ett brev till brodern Jacob 1778 utrycker Gabriel sin frustration över att den äldre Genêt har utnyttjat hans tillgivenhet för Adelaïde för att han skulle stanna kvar i Versailles. Kärleksaffären fick ett abrupt slut då Adelaïdes förlovning med Mons. Auguié eklaterades 1779.
Småningom blev Adelaïde och tre av hennes systrar städslade som hovdamer till drottning Marie-Antoinette. Denna Adelaïdes ställning vid hovet och hennes nära band till drottningen gjorde henne till lovligt byte under revolutionen. Hon lyckades undkomma ända till den Stora Terrorn 1794, då nära 16 000 människor dömdes till döden. Det totala antalet döda lär dock ha varit det dubbla p.g.a. att människor valde att ta livet av sig eller dog i fängelset innan dom hann falla. För att undvika att giljotineras hoppade Adelaïde från ett fönster på sjätte våningen på l’Hôtel de Bordeaux i Paris 26 juli 1794. Detta skedde tjugofyra timmar innan den Stora Terrorn upphörde till följd av att dess primus motor, Maximilien Roppespierre, själv blev avrättad.
Under sina år i Frankrike träffade Gabriel de flesta svenskar som besökte Paris och Versailles. Några blev han även vän med, som t.ex. miniatyrmålaren Peter Adolf Hall och porträttören Adolf Ulrik Wertmüller, som också var en ingift släkting till Gabriel.
Kl. 13:45 1 december 1783 besåg Gabriel den första bemannade ballongflygningen med bröderna Robert i Paris. Mer än 400 000 åskådare var på plats, däribland kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette, Benjamin Franklin, USA:s representant i Frankrike samt Joseph Montgolfier, som hade konstruerat den allra första vätgasballongen. Gabriel beskriver levande i ett brev till Jacob: ”med den aërostatiske machinet hvilken laddad med air inflammable seglade i luften 1500 famnar högt upp, och att vid denne globe eller ballon var vidhaeftad en slags båt uti hvilken voro Mrs Charles Robert. På 3 à 4 timmar gingo desse nymodige resande på ofvan naemde högd 12 franske mil ifrån Paris.”
Till slut fick Gabriel nog av hovlivet i Versailles. Han saknade släktingarna i Sverige och livet hemma. ”Aldrig någonsin”, skriver han, ”får jag en sup i Fransosens land, men hvardag vid deserten om middagen har jag mitt lilla glas liqueur”.
1787 återvänder han till Sverige för att ta anställning som Kungl. sekreterare, en syssla som Jacob Lindblom synes ha ordnat med. Genom sin beskyddare, riksmarskalken greve Göran Gyllenstierna men också genom vännen Nils Rosén von Rosenstein försökte han först få Gabriel utnämnd till professor Skytteanus, och när det inte gick, till universitetsbibliotekarie. Istället utsågs Gabriel, vid sidan av sysslan som Kungl. Sekreterare, till vice sekreterare för Vittehetsakademien, och 1794, tjugo år efter att han lämnat Sverige, till kung Gustav IV Adolfs handsekreterare.
1793 gifte sig Gabriel med sin kusin, Maria Rebecka Lindblom (1771-1833), dotter till Gabriels farbror Olof, kyrkoherde i Mogata, och hans hustru, Anna Brita Collin (1743-1801). Under de första åren, då de inte befann sig i Stockholm, bodde de i ett hus i närheten av svärföräldrarna i Mogata. 1807 flyttade paret till Söderköping, möjligen i samband med Gabriels pensionering. De fick en dotter, Anna Regina (1794-1879), gift 1823 med kyrkoherden, Teol. D:r Anders Jacob Broman. De hade två döttrar, vars ättlingar fortlever.
När Gabriel avled 1827 hade såväl han som hustrun Rebecka varit sjukliga en längre tid.
________________________________
Gabriel Axel Lindblom (1750-1827) was born an adventurer. Being the youngest son of vicar Axel Johan Lindblom (1713-1797) and Regina Margareta Pallavicino (1713-1793), at first he followed in his brothers (Lars Axel and Jacob Axel) footsteps, studying first at the Cathedral School at Linköping (finishing in 1767), and then at Uppsala University. He received his Magister degree in 1774, having completed his disputation on the subject: Animadversiones in rationem discendi linguam latinum (which may be roughly translated as ’Amendments to the learning of the Latin language’).
While studying in Uppsala, Gabriel also acted as governor to the young John ”Jeannot” Jennings (1762-1828), son of John Jennings Sr. (1729-1773), owner of Forsmarks bruk and successful businessman as well as iron master. Gabriel was also active at Östgöta Nation, a student society in Uppsala, the membership of which depended on your provenance (Östgöta referring to Gabriel’s home county). There he gave a pompous, although eloquent, speech on May 29, 1772 to celebrate the coronation of King Gustav III and Queen consort Sophia Magdalena, a speech which was later printed, obviously in order to benefit from Royal favour. However, the speech was in fact written by his older brother Jacob, who was known for his eloquent manners.
After his studies he first took up position as secretary to the National Board of Trade (Kansli- och kommerskollegium), but left after only six months to become governor to the son of the Head of the Translation Bureau at the Ministry for Foreign Affairs at Versailles, Edmond Charles Genêt (1763-1834). This boy would later become known as Citizen Genêt, French Ambassador to the US during the French Revolution. His father, Edmond Jacques Genêt (1726–1781), had become increasingly interested in the Swedish language and wanted his son to acquire some first-hand knowledge. Gabriel got his position no doubt after mediation through the Gustavian connections of his older brother, Jacob. Apart from being teacher to Genêt Jr., the position meant working with texts at the Translation Bureau.
Gabriel at first intended to stay at Versailles for a few years only, but he was to remain there for thirteen years and soon became like a son in the Genêt house. He benefited greatly at Versailles from his social skills (”få personer förenade lika som han så många vittra insikter med smak och behagligt umgänge”). The extensive correspondence that survives between him and his family back home reveals Gabriel’s socially rich and eventful life. For instance, his interest in ladies is well testified, always looking for a suitable match for marriage.
During the first part of his stay, his hopes were set on one of the younger daughters in the Genêt family, Adelaïde (1759-1794). When they met, it was ”love at first sight”. The love story continued during the first five years until Gabriel found out that Adelaïde had already been promised to an elderly although wealthy bachelor, Pierre-César Auguié. The two rivals quarreled, and in a letter to his brother Jacob in 1778, Gabriel expresses his frustration about the fact that the older Genêt, had exploited Gabriel’s affection for Adelaïde, to have him stay on in Versailles. Gabriel’s and Adelaïde’s love story got an abrupt ending with the engagement of Adelaïde to Mons. Auguié in 1779.
Eventually, Adelaïde and her three sisters were all employed as ladies-in-waiting to the French queen, Marie-Antionette. Adelaïde’s position at the court and her close connection to the hated Queen, made her an obvious target during the Great Terror, during which more than 16,000 death sentences were issued (although the total number of deaths would have been much higher due to suicides and death during imprisonments). In order to avoid being guillotined, Adelaïde threw herself out of a window on the sixth floor of l’Hôtel de Bordeaux in Paris on July 26, 1794. This happened twenty-four hours before the primus motor of the Reign of terror, Maximilien Robbespierre, was executed, thus causing an end to the terror.
During his years in France, Gabriel met with most Swedes, who visited Paris and Versailles, some of whom he also befriended, among others Peter Adolf Hall, the famous miniature painter. Another was the artist Adolf Ulrik Wertmüller.
At 13:45 on December 1, 1783, Gabriel witnesses the first manned hydrogen balloon flight by the Robert brothers in Paris. More than 400,000 spectators witnessed the launch. Among the guests of honour were King Louis XVI and Queen Marie-Antoinette, Benjamin Franklin, the diplomatic representative of the United States of America, and Joseph Montgolfier, who had constructed the very first hydrogen balloon. Gabriel expressively wrote in a letter to his brother: ”med den aërostatiske machinet hvilken laddad med air inflammable seglade i luften 1500 famnar högt upp, och att vid denne globe eller ballon var vidhaeftad en slags båt uti hvilken voro Mrs Charles Robert. På 3 à 4 timmar gingo desse nymodige resande på ofvan naemde högd 12 franske mil ifrån Paris.”
In the end, Gabriel got fed up with the court at Versailles. He evidently missed his old life and his family back in Sweden. ”Aldrig någonsin”, he writes, ”får jag en sup i Fransosens land, men hvardag vid deserten om middagen har jag mitt lilla glas liqueur”.
In 1787, he returned to Sweden to assume a position as Royal secretary. Jacob Lindblom did his very best to further his brother’s future career. Through his connections (especially his patron, Marshal of the realm, count Göran Gyllenstierna but also his friend Nils Rosén von Rosenstein), he tried to have Gabriel first appointed professor skytteanus, and when that
didn’t work, University Librarian. Instead, he was appointed vice secretary to the Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities, and, in 1794, twenty years after leaving for France, he was appointed Hand secretary to the King (Gustav IV Adolf).
In 1793, Gabriel married his first cousin Maria Rebecka Lindblom (1771-1833), daughter of his uncle Olof, vicar at Mogata, and his wife Anna Brita Collin. Initially, the couple had a house close to the vicarage at Mogata. In 1807 they moved to Söderköping, possibly in connection with Gabriel’s retirement. At the time of Gabriel’s death in 1827, both he and Rebecka had been sickly for some time.
The couple had one daughter, Anna Regina (1794-1879), married 1823 to Dr. Teol., vicar Anders Jacob Broman. They had issue: two daughters, the descendants of whom are extant.
Senaste kommentarer