Då ätten Liljenstolpe den 20 dec. 1788 adlades, hade namnfrågan ännu icke fått sin lösning, och den livliga skriftväxlingen, som under december 1788 och januari 1789 pågick mellan de i första hand intresserade, brukspatronen Hans Bauman och hans måg, lagmannen Lars Axel Lindblom, men även i denna fråga medintresserade brodern, dåvarande biskopen i Linköping Jacob Lindblom å den ena samt statssekreteraren Elis Schröderheim å den andra sidan, påvisar, att de båda förstnämnda hade var sitt förslag, men att lagmannen gärna ville giva efter för sin svärfars önskan, så långt detta icke gick emot konungens önskan.
I ett den 16 december från Vinö gjort tillägg till ett tidigare brev i namnfrågan – tyvärr icke intaget i brevsamlingen – skriver Lars Lindblom till brodern, biskopen, ” att kgn ej tål af B–n, såsom utan takt och ton”. Sannolikt åsyftades med af B–n namnet af Bauman, vilket namn, då en äldre gren av den Baumanska släkten redan 1676 adlats von Bauman och då ännu kvarlevde, givetvis icke kunde godtagas av konungen. Likaså hade ”högst densamme” samtidigt sagt nej till det av Hans Bauman projekterade namnet Lilljenstam, enär detta namn tidigare burits av den å riddarhuset introducerade, fast då utdöda ätten Lillienstam, nr. 1456.
Hans Bauman föreslog då namnet Lilenbaum, hållande före, att detta namn stoge i god samklang med namnet Cederbaum, det namn, som hans kusin, bergsrådet Peter Christoffer Bauman erhållit, då han 1756 adlades, och alltså borde passa. Även Lars Lindblom synes hava biträtt detta förslag.
Förslaget vann till en början även konungens gillande, och i ett brev av den 6 jan. 1789 till biskopen skriver Schröderheim följande:
”Nu har kgn bifallit saken på det sätt som ditt bref innehöll, neml., din Bror inbegripen, namnet Liljenbaum, datum 20 dec. etc.”
Men innan introductionen, som skedde den 16/5 1789, verkställdes, hade kungen, som tydligen lade stor vikt vid namnfrågan, då han adlade, hunnit ändra mening, och i ett brev av den 17/5 1789 skriver lagmannen till brodern, biskopen; ”I dag fick jag ock ett bref från min svärfar hvaruti han förklarar sig nöjd med namnet (Liljenstolpe), efter konungen själf gifvit det”.
Och därmed var namnfrågan slutgiltigt avgjord, och namnet LILJENSTOLPE kunde insättas i det redan den 20/12 1788 utfärdade sköldebrevet.
Utan tvivel var konung Gustaf III icke ovetande om, att namnet LILJESTOLPE av konung Carl XII 83 år tidigare givits åt dennes livmedicus, och om detta namn möjligen föresvävat honom, då han tillät Hans Bauman och Lars Axel Lindblom, ”att till en skillnad från andra adeliga slägter i Wårt Rike hädanefter kalla och skrifwa sig LILJENSTOLPE samt thetta namn bära och bruka”, så kan hans beslut i namnfrågan, trots namnlikheten, lätt förklaras därav, att ätten Liljestolpe, som var utdöd, icke blivit introducerad å svenska riddarhuset. I annat fall hade namnet Liljenstolpe säkerligen aldrig kommit i fråga.
Ur den av Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor 1875 utgivna matrikeln: ”Den med sköldebref förlänade, men ej å Riddarhuset introducerade Adelns ättartaflor” kan inhämtas, att: Doktor Lars Micrander, som efter studier i Uppsala 1679 tagit teol. o. filos. examen, blev medicus och bibliotekarie hos riksdrotsen, greve Magnus Gabriel de la Gardie, därpå med. doktor i Caen i Normandie och senare även Dorpat, där han jämväl var rektor och blev professor. Efter återkomsten till Sverige blev han stadsfysikus och assessor i Collegio Medico i Stockholm 1674 och utnämndes 1701 till livmedicus hos Carl XII. Han följde konungen under de pågående fälttågen. Micrander adlades 1705 14/5 med namnet LILJESTOLPE.
Liljestolpe uppgives ha varit en munter och frispråkig man, som ofta med sitt skämt roade konungen. Han dog redan 1706 i Lithauen – ”af för mycket körsbärsätande en het sommardag”. I sitt gifte med Kristina Bunge (1689), f. 1671, d. 1745, hade han två barn, sonen Erik, ”som drunknade på sjön mellan Stockholm och Reval” och med vilken ätten utslocknade på svärdssidan, samt dottern Charlotta Sidonia, s. 1699, d. 1738.
Ättens vapen företar vissa likheter med det Liljenstolpeska vapnet. Det beskrives sålunda:
En kluven sköld, i vars högra fält, som är av guld, står en pelare, på vars topp vilar en lilja; i det vänstra fältet, som är av silver, står en orm på stjärten. På hjälmen en öppen tornerhjälm, ur vilken uppstiger en kvist med fyra blad, omgiven av tvenne vingar, av guld och silver fördelta.
Likheten består däri, att i båda vapnen förekomma pelaren eller som den i den Liljenstolpeska vapenbeskrivningen heter: stolpen samt den franska liljan, men det är dock inte troligt, att det äldre vapnet givit uppslag till det yngre. I gamla tider uppkom ättenamnet långt senare än vapenskölden, och då i direkt anknytning till de tecken, figurer eller bilder, som släkten förde i sin sköld. Längre fram blev det vanligt, att namn och vapen fastställdes samtidigt och att namnets innebörd återspeglades i vapnets bildframställning. Senare har det ofta förekommit, att vapnet utarbetades först sedan namnet valts, och intogs då i vapnet sådana attribut och heraldiska symboler, som dels hänsyftade på själva namnet, dels ock häntydde på den blivande ägarens levnadsställning. Men icke sällan insattes dylika utan någon hänsyftning och på rent måfå.
I Lindbloms ovan nämnda brev rörande namnet, nämner han ”att vapnet kommer att inrättas efter namnet”. Delade meningar synas hava rått mellan honom och svärfadern rörande den lämpligaste utformningen av vapnet, och Bauman tyckes hava framlagt en del mera fantastiska förslag, vilka Lindblom på intet vis gillade. Till brodern biskopen skriver han därom, att ”alla fånigheter måste förekommas, om inte det skall kosta litet très cheri”.
Att både stolpen (den doriska pelaren) och liljan kommo att intagas i de båda vapnen, låg ju, då dessa heraldiska figurer osökt framsprungo ur de så snarlika båda namnen, allt för nära till hands. Liljestolpe var läkare, och ormen – självföryngringens sinnebild – är ju i dennes vapen förklarlig. Men lika lätt förklarliga äro järnets tecken och smideshammaren i hjälmkransen till det Liljenstolpeska vapnet samt vattenpassen i skölden av samma vapen. De första hänsyftade på bruksägaren, som på sitt Falsterbo bruk förädlade den småländska myrmalmen, och från sitt stångjärnverk förde smiden ut i marknaden, och voro symboliska för hans verksamhet, liksom vattenpassen, symboliserande rätlinigheten eller rättrådigheten, bildligt framställa de karaktärsegenskaper, som en domare (- en lagman -) i hög grad bör besitta.
texten skriven av Carl Axel Rikard Liljenstolpe (1872-1953)
(Avskrift Hans Liljenstolpe)
Källa: Lindblomska brevsamlingen, Stiftsbiblioteket, Linköping
_________________________________
When the Liljenstolpe family was ennobled on December 20, 1788, the issue of the name had not yet been resolved. The lively correspondence that took place in December 1788 and January 1789 between the main interested parties, the estate owner Hans Bauman and his son-in-law, the judge Lars Axel Lindblom, as well as the brother, the then-bishop of Linköping Jacob Lindblom, and the state secretary Elis Schröderheim, shows that the first two had their own suggestions, but the judge was willing to yield to his father-in-law’s wish as long as it did not contradict the king’s desire.
In an addition made on December 16th from Vinö to an earlier letter regarding the name issue – unfortunately not included in the collection – Lars Lindblom writes to his brother, the bishop, ”that the king does not tolerate af B–n, as without tact and tone.” Most likely, af B–n referred to the name af Bauman, which, as an older branch of the Bauman family had already been ennobled von Bauman in 1676 and still existed, obviously could not be accepted by the king. Likewise, ”the very same” had simultaneously said no to the name Lilljenstam, proposed by Hans Bauman, as this name had previously been borne by the introduced but now extinct noble family Lillienstam, no. 1456.
Hans Bauman then proposed the name Lilenbaum, arguing that this name would resonate well with the name Cederbaum, the name his cousin, the mining councilor Peter Christoffer Bauman, had received when he was ennobled in 1756, and therefore should be suitable. Lars Lindblom also seems to have supported this proposal.
The proposal initially also won the king’s approval, and in a letter dated January 6, 1789, to the bishop, Schröderheim writes the following:
”Now the king has approved the matter in the manner contained in your letter, namely, your included brother, the name Liljenbaum, dated December 20, etc.”
But before the introduction, which took place on May 16, 1789, the king, who apparently placed great importance on the name issue when ennobling, had managed to change his mind, and in a letter dated May 17, 1789, the judge writes to his brother, the bishop; ”Today I also received a letter from my father-in-law in which he declares himself satisfied with the name (Liljenstolpe), after the king himself has given it.”
And thus the issue of the name was finally settled, and the name LILJENSTOLPE could be entered into the coat of arms charter already issued on December 20, 1788.
Without a doubt, King Gustav III was not unaware that the name LILJESTOLPE had been given by King Charles XII to his physician 83 years earlier, and if this name possibly came to his mind when he allowed Hans Bauman and Lars Axel Lindblom ”to call and write themselves LILJENSTOLPE henceforth, in distinction from other noble families in Our Kingdom, and to bear and use this name,” then his decision on the name issue can easily be explained by the fact that the Liljestolpe family, which was extinct, had not been introduced to the Swedish House of Nobility. Otherwise, the name Liljenstolpe would certainly never have been considered.
From the matriculation published by Bernhard Schlegel and Carl Arvid Klingspor in 1875: ”The genealogical tables of the ennobled but not introduced at the House of Nobility” it can be learned that: Doctor Lars Micrander, who after studying in Uppsala in 1679 took a degree in theology and philosophy, became a physician and librarian to the Lord High Steward, Count Magnus Gabriel de la Gardie, then a medical doctor in Caen in Normandy and later also in Dorpat, where he was also a rector and became a professor. After returning to Sweden, he became a city physician and assessor in the Medical College in Stockholm in 1674 and was appointed life physician to Charles XII in 1701. He followed the king during the ongoing campaigns. Micrander was ennobled on May 14, 1705, with the name LILJESTOLPE.
Liljestolpe is said to have been a lively and outspoken man, who often amused the king with his jokes. He died already in 1706 in Lithuania – ”from eating too many cherries on a hot summer day.” In his marriage to Kristina Bunge (1689), born in 1671, died in 1745, he had two children, son Erik, ”who drowned in the lake between Stockholm and Reval” and with whom the family line ended on the male side, and daughter Charlotta Sidonia, born in 1699, died in 1738.
The family’s coat of arms bears certain similarities to the Liljenstolpe coat of arms. It is described as follows:
A divided shield, in whose right field, which is of gold, stands a column on which a lily rests on top; in the left field, which is of silver, stands a serpent on its tail. On the helmet, an open tournament helmet, from which a branch with four leaves rises, surrounded by two wings, divided by gold and silver.
The similarity lies in the fact that both coats of arms include the column or, as it is called in the Liljenstolpe coat of arms description: the pillar, and the French lily. However, it is unlikely that the older coat of arms inspired the younger one. In ancient times, the family name emerged long after the coat of arms and was directly linked to the symbols, figures, or images depicted in the shield. Later, it became common for the name and coat of arms to be established simultaneously, with the meaning of the name reflected in the imagery of the coat of arms. Subsequently, it often happened that the coat of arms was designed after the name was chosen, incorporating attributes and heraldic symbols that either referred to the name itself or the future owner’s social position. But not infrequently, such symbols were inserted without any such reference and purely randomly.
In Lindblom’s aforementioned letter concerning the name, he mentions ”that the coat of arms will be arranged according to the name”. There seem to have been differing opinions between him and his father-in-law regarding the most suitable design of the coat of arms, and Bauman appears to have proposed some more fantastical suggestions, which Lindblom did not approve of at all. To his brother, the bishop, he writes about this, stating that ”all foolishness must be prevented if it is not to cost a little très cheri.”
The inclusion of both the column (the Doric pillar) and the lily in the two coats of arms was almost inevitable since these heraldic figures naturally arose from the similarly sounding names. Liljestolpe was a physician, and the serpent – a symbol of rejuvenation – is understandable in his coat of arms. Equally explainable are the iron symbols and the forging hammer in the helmet crest of the Liljenstolpe coat of arms, as well as the spirit levels in the shield. The former referred to the ironworks owner, who refined the Småland bog iron at his Falsterbo ironworks and marketed the forge products, symbolizing his activities. At the same time, the spirit levels, symbolizing straightness or righteousness, figuratively represent the character traits that a judge (a lawman) should possess to a high degree.
Text by Carl Axel Rikard Liljenstolpe (1872-1953)
(Transcription by Hans Liljenstolpe, translation Microsoft Copilot)
Source: The Lindblom Letter Collection, Diocesan Library, Linköping
You must be logged in to post a comment.