Lindblom & Wallenberg – Om vänskapsrelationer i två 
1700-talsfamiljer

Lärdomsmiljöerna i det sena svenska 1700-talet var få och begränsade sig till en handfull katedralskolor samt de tre universiteten i Uppsala, Lund och Åbo. Djäknarna och studenterna som träffades här skapade vänskaps- och lojalitetsband för livet – inte bara sinsemellan utan dessa sträckte sig ofta mellan hela familjer. Två sådana gossar var Jakob Axelsson Lindblom och Jacob Wallenberg.

Lindblom föddes 27 juli 1746 på Blackebo regements­pastors­boställe som andra överlevande son till kontraktprosten och riksdagsmannen Axel Johan Lindblom och hans hustru Regina Margareta Pallavicino. Familjen flyttade dock snart till Odensvi, där fadern hade erhållit en kyrkoherdetjänst. Lindblom var kvick och lättlärd. Vi tre års ålder hade han lärt sina morgon- och aftonböner utantill. Han läste innantill vid fem års ålder och började samma år studier i latinsk grammatik, ledda av en mentor under fader prostens överinseende.

I början av juni 1756 for Jakob tillsammans med sin äldre bror Lars, barndomskamraten Eric Fredric Ståhle samt gossarnas mentor till Linköping. Där väntade fortsatta studier vid trivialskolan och därefter gymnasiet, med inkvartering i ett rum hos en garvareänka mitt emot Landskyrkoporten (vid nuv. S:t Lars kyrka):

”Vi bodde 4 i en liten kammare, der våra sängar, matkistor, skrin och kläder tillika skulle härbärgeras”

Här fanns också en eldstad för att hålla sig varm. Man turades om att hämta maten till rummet från gårdens kök. Råvarorna till elevernas mat förvarades i deras kistor.

Frukost serverades kl. 8 efter ett par timmars studier. Den bestod i bröd med smör, ost eller fläskflott. Middagsmåltid serverades efter 12 och aftonvarden efter det att studierna var avslutade för dagen. Dessa måltider såg alltid likadana ut beroende på veckodag:

Söndag:          kål med salt kött
Måndag:          uppvärmd kål med resten av köttet —gröt & mjölk
Tisdag:            grynsoppa m salt kött—stekt fläsk
Onsdag:          uppvärmd grynsoppa med salt kött—gröt & mjölk
Torsdag:         ärtsoppa med salt kött —tunna pannkakor
Fredag:           uppvärmd ärtsoppa ”med överlefvorna af förra dagens köttbit”
Lördag:           öhlsoppa eller sirap med bröd — gröt & mjölk

Skolan var inrymd i ett medeltida hus invid domkyrkan. Här skulle Lindblommarna knyta vänskapsband för livet. Här fanns bröderna Lindbloms kusin, Paul Juringius (kallad Pålle) och här lärde de också känna Wallenbergarna. I själva verket var det inte endast de två Jacob som träffades. Det var två familjer som nu kom att sammanföras.

Redan 1754 hade Jacob Wallenberg, dennes äldre broder Markus (f. 1744) samt den äldre halvbrodern Johan Fredrik kommit till Linköping. Denne senare lämnade skolan redan året därpå. Istället anslöt 1757 den yngre brodern Anders.

Wallenbergarnas (eller Wallberg som de ännu hette) uppväxtförhållanden hade inledningsvis varit goda. Deras far, länsmannen Jacob Wallberg, hade förutom sitt ämbete och ett boställe, köpt egen jord och hus i grannsocknen Spärringetorp. Men när fadern dog i en olycka 1758, stod änkan som ensamförsörjare till sju egna barn och några av de åtta styvbarnen. Modern fick lämna kronobostället (och inkomsten) för att flytta till huset i Spärringetorp.

Detta gjorde att bröderna Wallberg/Wallenberg plötsligt befann sig under knappa förhållanden, något som skulle prägla brödernas fortsatta möjligheter. Men det skulle även knyta Jacob Wallenberg närmare Jakob Lindblom. Uppenbarligen har bröderna Lindbloms far fattat tycke för Jacob Wallenberg och bistått honom ekonomiskt.

Jacob uttrycker sin tacksamhet över det vänliga bemötandet han fått av såväl far som mor Lindbloms i flera brev till Axel Johan Lindblom:

”[…]du sluter aldrig dina givmilda händer för en behövande, men varför är de öppna för en okänd och oförtjänt man? Jag har aldrig träffat dig, jag har inget förtjänat, ändå vill du skicka pengar och vänliga hälsningar. O, jag trefalt lycklige, som en sådan man gynnar med en sådan kärlek!

Permansurus ero Vir amplissime, Patrone optime

Humillimus suus cultor ”

I ett brev till Jacobs yngre bror, Gabriel Lindblom, visar han sin tacksamhet för att denne generöst lånat honom böcker:

”Jag är skyldig dig tack, min Gabriel. Du har ofta hjälpt mig i min fattigdom genom att bistå mig med böcker, och jag har också använt dina egna böcker.”

Breven från Jacob Wallenberg är ofta författade på latin. Latinet var visserligen dåtidens lingua franca. Men det fanns andra orsaker: All undervisning skedde på latin. Djäknarna fick inte heller tala något annat än latin i skolan. För att övervaka detta fanns ett sinnrikt angiverisystem, som beskrivs på följande sätt av Jakob Lindblom:

”[…] om någon felade härutinnan, blef han hos Läraren angifven, och om han ej kunde uppgifva någon annan, som äfven talt Svenska, blef han Notator, det vill säga, den som nästa dag skulle angifva”  

Men Lindblommarna och Wallenbergarna hade dessutom en mänsklig inspirationskälla: Lektorn Samuel Älf (1727–1799). För Jakob Lindblom hade han en stor betydelse för studiernas progression.

”Denne skicklige Lärare […] förenade en fin smak och de lyckligaste gofvor att undervisa och göra sitt ämne interessant för Ungdomen. Hitintills hade jag följt med Lärarens framställningar, och varit belåten när jag kunnat göra reda, för det, som varit förehafdt. Nu började jag älska mitt studium, arbeta för mig slejf, våga några försök med Latinsk [vers] ”

Men för Jacob Wallenberg hade han en än mer fundamental betydelse. Han blev en fadersgestalt, en förebild och en avhållen vän som han höll nära kontakt med livet ut.

”jag har lärt allt från den vise Älfs mun. Allt är din förtjänst. Du skall prisas som den som gjort min lycka, store man, då du gynnar mig utan att jag förtjänat det, såsom en far […] så länge som du håller av mig, min beskyddare (må du alltid göra det), skall jag på allt sätt vara lycklig. Låt mig vara den minste bland de dina, du framstående man, och jag skall vara trygg i en så stor mans beskydd.”

1763 kommer de båda Jakob och Jacob till Uppsala och universitetet, där de finner nu en gemenskap genom Östgöta nation, i vilken alla studenter från Linköpings stift samlas. Här finns redan Jakob Lindbloms äldre bror Lars, bröderna Lindbloms kusin Paul Juringius samt Jacob Wallenbergs bror Marcus.

Lars studier är inriktade mot juridiken, medan såväl Paul Juringius, och Jacob Wallenberg i huvudsak läser teologiska ämnen. Samtliga studerar de latin för den beryktade professorn Petrus Ekerman. Jakob Lindblom studerade även statskunskap under Johan Ihre. Och dessutom berättar han att:

”Mina studier fortsatte jag i samma ordning med tillägg af ett Collegium i Zoologien och Botaniken, hos den ryktbare Linné. Något litet etourderie gjorde att jag, under våra botaniska excursioner, blef känd i hopen af denne oförliknelige Lärare, och flera gånger framkallad att inför honom examinera örter.”

För (ofrälse) studenter på 1700-talet fanns ett fåtal kungliga stipendier för universitetsstudier. Även om visst understöd kunde fås hemifrån, förväntades studenterna ta kondition som informator. Jacob Wallenberg tvangs av det skälet att efter bara en termin lämna Uppsala för att bli informator hos borgmästare Hanquist i Västervik.

Här umgås han i de fina kretsarna, och det är nu bröderna Jacob, Marcus och Anders omvandlar sitt namn från Wallberg till det lenare och mer ambitiösa Wallenberg. Jacob lär känna den förmögna handelsfamiljen Bauman på Falsterbo bruk. När frun på Falsterbo, Anna Lucia, dör 32 år gammal skriver Jacob följande vers till jordfästningen:

Anna Lucias make, Hans Bauman är sedan länge god vän med familjen Lindblom genom Jacobs far, Axel Johan. Ett av de späda barnen som Jacob nämner i sin dikt var den då 8-årige Catharina. Tolv år senare ska hon komma att gifta sig med Jakob Lindbloms äldre bror Lars.

Jakob Lindblom å sin sida blir 1764 informator åt familjen von Tham och avreser till Riga, där han blir kvar i två år. Under tiden återvänder 1765 Jacob Wallenberg med borgmästare Hanquists två söner till Uppsala för fortsatta studier, men 1766 finns han åter i Västervik. Vänskapen med Jakob Lindblom upprätthålls per korrespondens.

”Högtärade käraste Bror.
Ditt bref från Riga har jag fått. Jag kan intet annat, än gratulera dig ditt ödes conjuncturer , under det jag här i Smålansgränsen får deltaga uti dina nögen i Lifland med den angenämaste känning. Dina sakers sammanhang har wärkeligen warit mig ett ämne till eftertancka. Jag dömmer om dig efter den erfarenhet jag äger af mig sielf: och jag håller den domen pålitelig, i anseende till wår likhet i täncksätt, ålder, temperament och bögelser med mera.”

Även med Lindbloms föräldrar upprätthåller Jacob nära kontakt. Efter ett besök i det Västervik närbelägna Odensvi skriver Jacob Wallenberg:

”Sorgsen och ovillig lämnade jag våra glada gästabud, de ljuva bägarna och huset i Odensvi […] Jag vill återkalla minnet av våra skämt. Jag känner lycka igen i mitt sorgsna bröst, då jag föreställer mig de fröjder som var.En faders [?] kära bild kommer för mig, hans bildade ansikte och den kvickhet som flödar från hans tunga, jag tänker på våra måltider, våra lekar och på ölet för vilket de druvor som Rhen skryter om och allt vin Spaniens kuster frambringar rätteligen får stå tillbaka.”

1766 beger sig Jacob Wallenberg till Göteborg. Här tar han tjänst hos direktören i Svenska Ostindiska Companiet, Martin Holterman, såsom informator till sönerna Johan Peter och Niklas. Göteborg som sjöd av internationell entreprenörskapsanda erbjöd ett mer akademiskt och litterärt klimat än Västervik. Jacob deltog i kronprinsparets besök i oktober 1766 och skrev för detta tillfälle sex stycken skålvisor. Med i Göteborg är Paul Juringius. Jakob Lindblom skriver i ett brev till Wallenberg att han känner sig osäker på sin framtid i Uppsala och att han istället gärna skulle följa Wallenbergs exempel. Wallenberg avråder dock å det bestämdaste:

”Du säger, du är rätt bekymrad de vitæ genere eligendo , och att du önskar följa mig i spår. Men, k. Bror, slemmare rådgifware och uslare efterdöme kan du alldrig få. Jag är sielf en vagabond, tanklös och rådwill; hur skulle jag kunna avisera någon? Och på det du må känna mig tout de mon long, will jag ge dig min charactere, så wida jag sielf förstår den. Jag är wettgirig och nyfiken; men tål alldrig arbete. Jag älskar wett; men hatar lärdom. Jag läser mycke och lärer litet; är mera för det granna än det grundeliga. Derföre har jag ock samlat mig ett odugligt förråd af det, som roar och pryder, och det, som riktar och föder, har jag lämnat åt andra. Ovidii kärleks-reglor kan jag på mina fingrar; men huru många balkar det är i wår Lagbok, har jag alldrig bekymrat mig om.”

Det blir nu tydligt att Lindblommarna och Wallenbergarna väljer väldigt olika livsbanor.

Jakob Lindblom får efter sin återkomst till Uppsala kondition som informator hos riksrådet Göran Gyllenstierna, som skulle komma att bli Jacobs beskyddare och välgörare. Efter avslutade studier får Lindblom en tjänst vid universitetsbiblioteket samt utnämns till docent i latinsk retorik. Han gifter sig med Gunilla Frondin, dotter till en av Lindbloms kollegor vid universitetsbiblioteket. 1780 utnämns han så till skytteansk professor i elokvens och politik. Patronus för den skytteanska stiftelsen, som utnämner professorn, var ingen annan än Göran Gyllenstierna.

Lars Lindblom, Jakobs äldre bror, blir häradshövding i Norra och Södra Tjusts härader. Han köper Vinö säteri och adlas 1788. Gabriel Lindblom, Jacobs yngre bror, arbetar vid översättarbyrån i Versailles till 1787. Därefter får han tjänst som kunglig sekreterare.

Paul Juringius, bröderna Lindbloms kusin och Jacob Wallenbergs nära vän blir, liksom sin far, kyrkoherde och kontraktsprost (i Kimstad).

Marcus Wallenberg, Jacobs äldre bror, blir kyrkoherde i Slaka och lektor vid Linköpings gymnasium.

Jacob Wallenberg å sin sida gör allt han kan för att genom sin uppdragsgivare, Martin Holterman, få en civil befattning vid Ostindiska kompaniet. Han uppmanas dock av Holterman att ta ställning som skeppspräst. Han prästvigs därför 1769. Men innan han ger sig iväg med kompaniets skepp gör Jacob en bildningsresa till Europa bekostad av Holterman. Dennes söner lämnas i Hamburg för studier vid universitetet. Själv fortsätter Wallenberg till Paris, Amsterdam och London. Hans avsikt är dock inte att studera. I ett brev till Jakob Lindblom skriver han:

”At uppehålla mig stilla wid någon Akademie, lyster mig ingalunda, utan så länge Holtermans frikostighet medgifwer, ärnar jag se Holland, Ängland och Frankrike. Aber warum? Samla wisdom och lära wärld? Nej; den lidderlige gynnarn tänker allraminst på det. Hunger och törst drar honom: icke hunger efter bröd eller törst efter watten, utan hunger efter witt wackert qwinnokött, samt törst efter de droppar, som nederbäddade salig Gubben Noak, tå han sina blygd upptäkte. Gud förlåte mina synder, jag har examinerat mig sielf, och funnit inga andra motifer til min reselust, än dessa. Gillar du dem? […] och dock will jag bli Präst. Ja, Bror, jag har redan mottagit Compagniets kallelse til nästa Jul: och äfwen detta är et motif , at förut skal mätta min wällusthungriga siäl, innan jag träder i et stånd, der det förbiudes mig. Förskräckelige fastetid! Jag ser förut, hwad krig Prästen får med köttet. Nog. Wis inte detta för dem, som kunna förkättra[…]
Din ewige stallbror
Jacob Wallenberg.”

Sina observationer nedtecknar han i sitt första litterära verk: ”Sannfärdig Resebeskrifvning”. Särskilt noterbart är bl.a. Jacobs uppenbara motvilja mot England och engelsmännen.

”LONDON

är den fulaste stad jag nånsin sett. Svarta hopvräkta hus, höga och låga om hvarandra, trånga krokuga gator, betäkta med en evinnerlig smuts, osund och dimmig luft samt en sölig och oregerlig pöbel, upväcka hos en främling mer fasa, än förundran och fägnad.”

När Jacob Wallenberg vid hemkomsten beger sig iväg som skeppspräst i Ostindiska kompaniets tjänst ska detta sträcka sig över hela tre resor till Kina.

Första resan görs 1769–1771 med det ryktbara skeppet Finland under befäl av ingen mindre än Carl-Gustaf Ekeberg på Altomta säteri i Tensta. Det är denna resa som odödliggjorts genom skildringen i Wallenbergs ”Min son på galejan”.

Vid hemkomsten skriver tar han upp vänskap med Lindblommarna. Till ”Pålle” Juringius skriver han:

”Hwad är det för et bref, som du skrifwer? Fattigdom din lott och en swartbrun träkäpp dit stöd – Fy, du är en tiggare – Ingen bekantskap med sådant folk. Credit har jag, som en karl, och lefwer altid hurtigt, utan at bedra någon creditor. Mina wänner äta opp mig i glädie, och mina missunnare törs inte på mig: ty jag lefwer, som jag wore en Sahlgren. Ha, ha, Era landtuslingar, Ni äga inte mer, än rocken. Res på siön, som jag, så felas aldrig Styfwern.”

Wallenberg törstar efter information och har en massa frågor:

”Skrif til Jacob, och be’n skrifwa mig til; ty jag har min siäl ingen tid […]  Blir Filenius Taleman, är Pr. Ekman Riksdagsman? Har du någon lön, hwar blef du wigd, hwad apparencer har du i din Prästwäg? Skal Jacob bli Präst? Har Lasse suttit ting sedan […] Om du inte skrifwer mig et långt bref til, så är du olycklig – behöfwer du tandpetare, hur ser du ut med peruk? Hwadan kommer at du så fattig äst? Din mor håller å mig tror jag, jag är arg på, at dina systrar inte stufwa opp sig på stadsmaner. Jag tål inte fruntimmer med bindmössor.?”

Till Jakob Lindblom skriver han:

”Du har skrifwit till mig et honnett  bref, och jag har swarat derpå som en hundsswott, efter jag swarat als inte: men jag skall wid första ledighet bättra mig […] Nästa wecka res jag härifrå till Götheborg: då skall du få mina nyheter amplissima forma . Jag kommer at gå ut igen med skeppet Stockholms Slott – Farwäl –
Jag är mer än du tör tro
Din tillgifne wän
Jac. Wallenberg.”

…och

”Min ädle och dyrbare Bror,
Jag rullar mig i stoftet, och ber om förlåtelse. En enda lapp har jag skrifwit dig till i sommar […]  Som deciderad läskarl, supponerar jag dig ha mer träl, än nöge, mer arbete, än inkomst. Du måtte ha et osedvanligt godt tålamod, som kunnat ingå en carriere, […] På Parnassen förekommer du mig mer brillant, än solid; men just derföre spår jag dig mer lycka, än andre Den 8 eller 10 Dec. blir mönstringen på skeppen. Sedan wäntas endast god wind […] Annars är jag en slät karl i lärdomswägen, och som jag är hiärtlig hatare till all möda, lär jag ej bli annat. Dock predikar jag bra, fast jag är en lös Theolog: ty jag gör det så enfaldigt och ostuderat, rent utaf opposite mot alla granlåts Predikanter […]  Må wäl, Bror, och sköt din hälsa, ty du är et blomster på Östgöthamarken. Farwäl! […]
Gud wälsigne dig och
mig med, som städse är
Din tillgifnaste bror
Jacob Wallenberg”

samt…

”Skal jag ännu en gång skrifwa, ännu en gång tala med dig von die Liebe, von die Dogmatik der jungen Studenten? Ja, Broder, at wedergälla dig dit sista angenäma, skal jag än en gång nedsänka min Prästerliga siäl i de förflutne dagars frögder och spisa dit hiärta med denna wärldenes wälluster – [avslutar sedan i hast pga besök]
Herren wälsigne oss alla och mig med,
Din
Redelige
Jacob Wallenberg.
Jakob, ta mig d-f-n håller jag icke af dig, det är nog det.”

Andra resan varar 1772–1773 och görs med skeppet Stockholms slott under kapten Herman Strehlenert. Med på resan så långt som till Kapstaden är Tensta-sonen och Linnélärjungen Anders Sparrman.

Tredje resan anträder han omgående efter hemkomsten 1774–1775 ombord på Sophia Magdalena. Återigen är Carl-Gustaf Ekeberg kapten.

Efter hemkomsten från den tredje och sista resan 1775 söker Jacob Wallenberg ett flertal tjänster som kyrkoherde men får ingen. En hopplöshet infinner och han förbereder sig på ännu en Kinaresa.

Men så blir han 1776 utnämnd till kyrkoherde i Mönsterås i Småland. Församlingen var ett s.k. regalt pastorat och det är kungen som personligen ser till att han får denna tjänst. Wallenberg griper sig an församlingsarbetet med stor iver, och låter iståndsätta prästgården Lilla Forssa (se bild nedan). Från den här tiden finns det emellertid inga spår i korrespondensen av vänskapen med Lindblommarna.

Jacob Wallenberg hinner inte verka särskilt länge i Mönsterås. I maj 1778 insjuknar han i rötfeber (tyfoidfeber) och dör endast 32 år gammal. Ett monument med ett fiktivt porträtt reses 1907 på kyrkogården (se ovan).

Jakob Lindblom då. Hur gick det för honom? Kungen fattar tycke för den kvicke och charmante professorn. Såväl kungen som kronprinsen är frekventa gäster hos Lindbloms i tjänstebostaden Skytteanum i samband med disputationer. Särskilt uppskattar kungen fru Lindbloms pannkakor med blåbärssylt. Efter att ha blivit änkling har Lindblom gift om sig med Sofia Ulrica Söderberg (1757–1830). Under sin professorstid låter Jacob uppföra det s.k. Atterbomska huset, som fortfarande är gårdshus vid Skytteanum.

När biskopsstolen i Linköping blev ledig 1786 fanns det fem personer på förslagsrummet. Men kungen för själv upp Lindblom på förslagsrummet. Och nu sätts vänskapen på prov mellan Lindblommarna och Wallenbergarna.

Det visar sig att Marcus Wallenberg, storebror till Jacob, och god vän till Lindblom från barnsben, på avgående biskopen Uno von Troils anstiftan, med brev och kringsresande; med böner, löften och hotelser arbetat för att en annan kandidat skulle vinna biskopsvalet. Jacob vinner visserligen inte valet, men det struntat kungen i och utser ändå Jacob till biskop.

Men Jacob är inte långsint gentemot Marcus Wallenberg. Något år därpå står Jacob med familj som värdar hemma hos Lindbloms svärfar vid ett besök i Uppsala som Marcus Wallenberg och hans hustru företagit. I ett brev till Lindblom tackar Marcus biskopsparet och hans svärfar, assessor Söderberg, för den ynnest de visat Wallenberg och hans hustru när de var i Uppsala.

Under sin biskopstid i Linköping har Jakob Lindblom Vreta kloster som prebende. Jacob tar sig för att tillbygga prästgården så att den blir till en veritabel herrgårdsanläggning. När Lindblom så 1805 utses till Uno von Troills efterträdare även på ärkebiskopsstolen trivs han så bra i Vreta att han låter uppföra en sätesgård, Brunnby, endast en kilometer från klostret.

Marcus Wallenberg har vid detta laget avlidit (1799). Men vänskapen till Wallenbergfamiljen fortsätter. Jacob överför sina vänskapsband till Marcus son, Marcus d.y. som vid faderns död är 25 år. Den senare uttrycker i ett brev sin tacksamhet för Lindbloms svar på förfrågan om fadderskap för den nyfödda dottern och beklagar ärkebiskopsparets hälsoproblem med tandvärk och halsfluss samt att Lindblom inte återvänt till Linköping ännu.

Diverse tjänsteärenden som rör bland annat ett söndagsskoleförslag avhandlas. Wallenberg lovar även att uppfylla uppdraget att köpa kaffe till ärkebiskopinnan i ett ”lurendrejare quarter”. Han låter även meddela att han inte hört något om huruvida kungaparet planerat att lämna Helsingborg samt att den nyfödda dottern snart skall vaccineras.

Jacob Lindblom, som varit en trogen gustavian, anpassar sig snart till den nya tiden. När Karl XIV Johan utses av ständerna till tronföljare i Örebro 1810 lär Lindblom ha utbrustit ”Skål för den nye frälsaren, den gamle icke att förgäta” och vid kungens kröning 1818 var det Jakob som satte kronan på kungens huvud.

När Jacob Lindblom småningom avlider 1819, fortsätter de vänskapliga förbindelserna mellan familjerna genom sedermera biskopen i Växjö stift, Marcus Wallenberg d.y. (ovan till vänster) och Lindbloms söner: majoren Gustaf Adolf (ovan till höger) och bergsrådet Axel Johan Lindersköld.

Men det är en annan historia.

Peter Liljenstolpe

____________________