Genom bergskollegiets privilegiebrev den 14 november 1670 medgavs rätt att vid Falsterbo i Hjorteds socken anlägga ett järnbruk. Under skiftande konjunkturer ägde detta sedan bestånd till 1880-talet. För rätt förståelse av brukets betydelse och ställning i bygden synes det lämpligt att i denna framställning först ge en orientering om bergsbruket i ett något större sammanhang.
Sedermera prof. Folke Lindberg har i Västerviks historia, del I, behandlat detta ämne. Han säger bl. a.: ”I ett av bergmästaren Jonas Knutsson år 1657 till bergskollegium avgivet betänkande ges uttryck åt den övertygelsen, att Tjust och Tuna län på grund av sina malmfyndigheter, sin skogrikedom och sina många strömmar hade förutsättningar att ’med tiden’ utvecklas till ’en stor bergslag”.
Den 12 dec. 1655 hade ett konsortium bestående av de tre bröderna Abraham, Hubert och Gillis de Besche och deras svågrar Henrik de Try och Gillis Willemot erhållit privilegium att anlägga och driva en masugn och två hamrar på det av dem inköpta skattehemmanet Överums ägor (Lofta socken) samt en masugn och en hammare vid Ankarsrums gård (Hallingebergs socken), som de arrenderat av landshövdingen Gabriel Gyllenanckar. Samtidigt tillerkändes dem två av dem själva uppfunna järnmalmsstreck, det ena beläget vid Olofsrum i Lofta socken, det andra vid Åldersbäck i Gladhammars socken.
Anläggningsarbeten och övriga förberedelser togo emellertid några år i anspråk; först 1659 kunde stångjärnsleveranserna från Ankarsrum börja, och även Överum torde ha blivit färdigställt ungefär samtidigt. Det sistnämnda bruket inriktades på gjutning av kanoner. Det erhöll privilegier på sådan tillverkning år 1662 och uppnådde hastigt en tydligen ganska avsevärd prestationsförmåga inom denna gren.
Malmen i de nyupptäckta Tjustgruvorna var emellertid snart förbrukad, varför bruken måste hämta malm från avlägsna fyndorter, i främsta rummet Utö och Sjösa gruvor i Södermanland.
Abraham de Besche, vilken i handlingarna framträder som den egentlige ledaren av den mäktiga industriidkargruppens företag i Tjust, utvandrade emellertid mot 1660-talets slut tillsammans med brodern Hubert för att pröva lyckan som kanongjutare i fransk tjänst. De kvarvarande participanterna råkade på 1670-talet i tvist om andelarna i de båda bruken. Överum förblev de första årtiondena av 1700-talet i släkterna de Besche’s och de Try’s Hans ägo, men Ankarsrum förvärvades på 1680-talet av Västerviksborgaren Hans Andersson, som f. ö. senare även förvaltade Överums bruk.
Med Eds bruk, som 1670 startades av Abraham Parment, erhöll Västervikstrakten sin tredje bergsindustriella anläggning. Det bestod av masugn och två hamrar; där framställdes stångjärn av malm från Utö samt från några bruket tillhöriga gruvor i Ukna och Tryserums socknar. Det inköptes 1697 av den rike brukspatronen Gillis de Besche och innehades av Isac de Besche, som 1716 sålde det till den nyssnämnda Hans Andersson för 12.000 daler smt.
De framgångar, som krönte den på 1650-talet upptagna bruksdriften, lockade så småningom även Västerviksborgare att på eget initiativ deltaga i den industriella exploateringen av upplandets metallrikedomar, vilket för dem måste framstå som så mycket mera angeläget, som deras möjligheter att i egenskap av mellanhänder draga vinst av bruksherrarnas försäljningar voro ganska begränsade.
Sommaren 1669 begärde sålunda Didrik och Hans Bauman samt Johan och Daniel de Rees tillstånd av staden Västervik. att fl anlägga en hammare vid Bjurvik. Deras begäran avslogs emellertid av magistraten, sedan denna inhämtat de 12 äldstes mening. Däremot lyckades de följande år utverka magistratens rekommendation för dem till bergskollegiet om anläggande av ett järnbruk vid Falsterbo i Hjorteds socken. Och den 14 nov. 1670 utfärdades kollegiets privilegium för dem att upprätta en masugn och två hamrar på nämnda plats.
Rörelsen möttes till en början av en del motigheter – eldsvåda vid bruket, skogseld m. m. – men gynnades i gengäld med en ända till 1689 utsträckt befrielse från såväl tackjärnstionde som hammarskatt. Även Falsterbobruket var hänvisat till att använda malm från Utö; vid de tider, då masugnen ej var i gång, hämtades tackjärn ända från Nora bergslag!
Herrarna de Rees synas ganska snart ha utträtt ur företaget; efter Didrik Baumans död år 1680 sålde dennes änka sin andel till Hans Bauman som därigenom blev ensam ägare. Bruket värderades då till 26.000 daler kmt ( = drygt 8.666 daler smt). Brukets årliga kolkonsumtion uppskattades 1705 till 1300 läster (drygt 3000 ton).
Nedanstående av Lindberg upprättade tabell avser att ge en föreställning om bruksrörelsens totala omfattning inom Tjust under 1600-talet.
Det var alltså icke några särskilt imponerande resultat, som nåddes. Förhoppningen om att förvandla Tjust till en ”stor bergslag” hade icke förverkligats. Tjustbrukens sammanlagda stångjärnstillverkning steg exempelvis år 1695 icke till stort mer än 8 pro mille av hela rikets. Man bör å andra sidan icke förbise, att den tidvis ganska betydande kanonproduktionen ej är medräknad i de anförda tillverkningssiffrorna.
Hans Bauman (1637-1708) förefaller att ha varit en driftig person, som ledde sitt företag med insikt. Emellertid kunde det icke undvikas att hans och brukets intressen ibland kolliderade med andras och att tvistigheter uppstod. Flera sådana konflikter gällde äganderätten till Flugeskogen i Hjorted, som han gjorde anspråk på för att nyttja som underlag för koltillförsel till Falsterbo bruk. Kyrkoherden i Hjorted Daniel Dalenius (1647–1709) ansåg emellertid att det var socknen, som rådde om skogen. Om de rättsliga mellanhavanden, som blev följden av dessa meningsskiljaktigheter, lämnas närmare uppgifter i boken ”Hjorted i svunnen tid”.
Efter Hans Hansson Baumans död 1708 fortsatte en äldre broder – Christopher Bauman Hansson – driften vid Falsterbo. Hans Hanssons son Peter Bauman dog redan 1726, och dennes son Hans Petersson Bauman (1712-1792) kunde ju vid denna tid på grund av sin ålder ej svara för brukets skötsel.
Från Christopher Baumans tid berättas bl. a. att det hölls extraordinarie ting i Gamleby den 26 april 1717. Därvid företogs på kunglig befallning en ”rannsakning” om tillgången på den skog vart och ett järnverk i häradet hade att förfoga över.
Efter redogörelse för förhållandena i norra Tjust (med bruken i Ed och Överum) kommer rannsakningsprotokollet in på södra Tjust, för vilket redovisas bruken i Ankarsrum (Hallingebergs socken), Tovehult (Loftahammars socken) och Falsterbo (Hjorteds socken).
Falsterbo bruk, vars ägare i rannsakningsprotokollet 1717 anges vara Christopher Bauman Hansson, bestod av en hammare och tvenne härdar samt en masugn, ”hwaruti Tackjern giutes”. Masugnen var belägen vid Bolhult (Borhult eller Boarum). Kol tog bruksägaren dels från egna skogar i Hjorted och Gladhammar, dels köpte han kolet från närbelägna hemman, ett 10-tal uppges det. Malmen tog Falsterbo bruk merendels från Utö.
I domboken för 1745 finns avskrift av en köpeavhandling av 28 dec. 1744, enligt vilken brukspatron Christopher Bauman försäljer bl.a. Falsterbo till sin brorson Hans Petersson Bauman. För sammanlagt 90.000 daler kmt sålde Christopher Bauman Falsterbo skattegård med Falsterbo bruk bestående av en hammare och tvenne härdar, vidare Bolhult, en skattegård med masugnen, Björkhult, Ruggebo, Spjuthult. Möckethult, Meljäng, Gölpefall, gårdar i Getterum, Stämshult, Kappemåla, Slingsö. Åldersbäck med gruvan samt en gård i Västerviks stad. Fasta på köpet fick Hans Bauman 1747.
Om Hans Bauman och Falsterbo meddelar Tuneld i sin Inledning till geographien öfver Sverige bl. a. följande: ”För ansenlig kostnad iståndsatte han bruket, vilket vid hans tillträde var mycket förfallet. Han uppbyggde smedjor, masugn, mangård, byggnader för arbetare, upprensade dammar, förbättrade vattendräkten, uppgrävde mossar och kärr, upparbetade Åldersbäcks gruva och höll densamma i gång, anlade flera tusen famnar stengårdar m. m. och erhöll därför av konung Adolf Fredrik assessors namn, heder och värdighet (1769) samt upphöjdes i adligt stånd av konung Gustav III den 20 dec. 1788 med namnet Liljenstolpe.”
Sonen Hans Peter Liljenstolpe (1773-1801) var student i Uppsala 1789 och auskultant i Svea hovrätt 1792. Efter faderns död 1792 ägde han visserligen del i Falsterbo bruk och gård, men skötseln av företaget torde ha ombesörjts av modern Inga Margareta Hultman (1747 -1806).
Hans Bauman-Liljenstolpes dotter i 2. giftet Gertrud Christina Liljenstolpe (1771-1857) gifte sig (2:a gången) 1807 med överstelöjtnanten David Robert Montgomery (1771-1846). I samband med giftermålet 1807 torde ansvaret för Falsterbo ha lagts på Montgomery.
Om skyldigheten för bönderna att leverera kol till Falsterbo bruk berättas i åtskilliga rättsliga sammanhang under 1700-och 1800-talen. 1763 klagade Tibbhults åboar i en inlaga till landshövdingen i Kalmar över brukspatronen Hans Baumans för knappa betalning för deras kol. Och 1823 instämde överstelöjtnanten Robert Montgomery vissa bönder i Yxered till tinget, för det de sålt kol till Ankarsrums bruk och ej till Falsterbo och Bolhults masugn. Närmare detaljer om dessa mål avhandlas i boken ”Hjorted i svunnen tid». Överstelöjtnanten förlorade mot bönderna i häradsrätten, men vid bergsdomstolen, till vilken målet hänvisats, förlorade bönderna.
Montgomery beskrives som en hurtig och barsk man. Han var ju en gammaldags militär. Det berättas att han inte alltid tyckte om att bli störd av besökande och att han i sådant fall helt enkelt kastade ut den som kom på besök. Men om den besökande också hade krafter och i stället förde ut överstelöjtnanten genom dörren, så blev han, berättar kamrer Berner i sina efterlämnade anteckningar, idel solsken och lämnade sitt bifall till det besöket avsåg.
Överstelöjtnanten hade gångpost till Västervik. Så kom en tid, då posten på många håll överfölls och rövades. Postgubben fick då av översten till låns en pistol att försvara sig med, ifall han skulle bli överfallen. Hemkommen från Västervik gick gubben in i köket med sin påse och väska.
”Nå, hur har det gått för dig?” undrade överstelöjtnanten. ”Jo, nådi överstelöjtnanten, dä ha gått bra.”
”Var har du pistolen?”
”Pistolen? Jaså den, han ligger i postpåsen.”
Efter denna inblick i personkrönikan må en kortfattad översikt lämnas av järnproduktionen vid Falsterbo bruk, sådan den framträder i bevarade handlingar. Rolf Adamson har i en avhandling 1963 med titeln De svenska järnbrukens storleksutveckling och avsättningsinriktning 1796-1860 gjort en mycket intressant utredning. Adamsons resultat citeras här av mig beträffande speciellt Falsterbo. Som jämförelse har även uppgifter medtagits beträffande bruken i Toverum och Ankarsrum.
I nedan återgivna tabeller har av utrymmesskäl förkortningar använts (samma som av Adamson) enligt följande:
Adamson har för sin utredning använt stapelstädernas vågföring beträffande stångjärn och järnmanufaktur. Detta grepp på uppgiften har visat sig mycket givande och lämnat ett, som man kan antaga, mera tillförlitligt resultat än andra metoder, då icke brukens egna räkenskaper av någon anledning kan nyttjas. De vågar, till vilka järnprodukter levererades från Falsterbo, fanns i stapelstäderna Västervik, Kalmar, Norrköping och i Stockholm ( den våg i Stockholm, som betjänade Östersjöhamnarna, kallades ”den mindre”).
Av tabellen synes framgå att ”den stora avsättningskrisen” för järnet under 1800-talets första årtionden lämnat de tre bruken tämligen oberörda. Produktionen tycks ha varit ganska jämn. För Falsterbos del når produktionen en topp för tidsperioden IV (1811-1815). Den s. k. ”lilla avsättningskrisen” under perioden X (1841-1845) tycks ej heller ha varit alltför allvarlig för Falsterbos del.
Det saluförda järnet från Falsterbo invägdes som ovan sagts på vågar i Västervik, Kalmar, Norrköping och Stockholm. De kvantiteter, som invägts på de olika ställena, framgår av uppgifterna i Tabell 2.
Av tabellen framgår att leveranserna vanligtvis skedde över Västervik. Under perioden II (1801–1805) tog dock Norrköping emot en mycket betydande del. Kalmar tycks ha varit huvudort för invägningen under period IX (1836–1840). Stockholm tog emot det mesta av järnet från Falsterbo under perioderna VI och VII (1821–1830).
Även beträffande järnmanufaktur lämnar Adamsons avhandling ingående upplysningar. Manufakturen indelar han i nio kategorier, nämligen knippjärn, bandjärn, bultjärn: skärjärn, saltpanneplåtar, järnplåtar, spik, stål och diverse smide. Vilka av dessa kategorier som framställts i Falsterbo torde bruksräkenskaperna kunna lämna upplysning om. Av Tabell 3 framgår hur stora kvantiteter järnmanufaktur, som invägts i Västervik, Toverum, Ankarsrum och Falsterbo.
Av tabellen synes framgå att Ankarsrum och Toverum hade en visserligen rätt obetydlig i stapelstadens hamn invägd årlig kvantitet järnmanufaktur men den var dock ojämförligt mycket större än den från Falsterbo.
Detta senare bruk invägde endast 1 skeppund om året under tidsperioden XIII (1856-1860).
Att Falsterbo i stapelstadshamnen antecknades för så små kvantiteter järnmanufaktur måste ha berott på att mycket av järnet såldes lokalt. Detta uppmärksammas i Adamsons utredning och han anför särskilda tabeller över bruksproduktion av stångjärn och ämnesjärn (utgångsmaterialet för järnmanufakturen). Bland bruk med stor lokal avsalu befinner sig i Adamsons tabeller ett stort antal småländska sådana, t. ex. Överum,Ed, Ankarsrum, Storebro, Pauliström och Falsterbo.
I Magnus Höjers Kalmar län: en topografisk-statistisk beskrifning (Stockholm 1882), meddelas att Falsterbo var en ”stor bruks-och lantegendom, bestående av Falsterbo stångjärnsverk, Bolhults masugn, lngbränneri, kvarnar, sågar och andra lägenheter samt en jordegendom inom socknen på mer än 26 mantal, det hela taxerat till mer än 920.000 kr. Vid Bolhults masugn tillverkades år 1875 något över 6.300 c:r tackjärn och vid stångjärnsverket vid pass 3.500 c:r stångjärn. För masugnen och smedjan utfärdades privilegium av den 14 nov. 1670. Bruket ägdes under slutet av 1700-talet av assessor Liljenstolpe, som betydligt förbättrade detsamma. Det ägdes sedan (1800-talets slut) med sina underlydande av brukspatron Tillberg.
Denne Tillberg var Johan Tillberg (1798-1878), bondson från Tillingeby i Målilla. Sitt namn antog han efter födelsebyn. Efter anställning bl. a. vid det Pechlinska Alhult kom han pl 1820-talet som länsman till Tuna. 1826 gifte han sig med Maria Margareta Persdotter, född 1803 i Getterum, Hjorted. 1846 flyttade makarna till Falsterbo från Grönlid i Tuna. Det berättas att då fru Tillberg fick veta, att maken köpt Falsterbo, utlät hon sig helt häpen: ”Si, ja flötter allri dit.” Hon fann sig emellertid snart och styrde och ställde sedan i det stora herrgårdshemmet med omtanke och försiktig hushållning.
Men brukspatron höll på sitt. Då sade skräddaren: ”Den här rocken är då inte efter ägarens hemmantal.” Brukspatron svarade: ”Lag rocken, du -han ä betald.”
”Under den Tillbergska tiden var det livlig verksamhet på Falsterbo egendom. I strömmarna skar de enbladiga vattensågarna sönder timret från skogarna. Vid bruket var kvarnen i ständig rörelse, bränneriet likaså, och. hammarsmedjan dundrade dygnet runt. I tidig morgonväkt skramlade böndernas vagnar med kolryssarna förspända med oxar ut i skogarna för att lasta kol till smedjan. Vida omkring i bygden hördes det tunga, dova ljudet från hammarsmedjan. Det var från stora smälthammaren, där man genom vattenkraften och elden tvingade in järnet i människans tjänst.
Kolbönderna fick lasta av sina kol i kolladan och gick sedan in i smedjan för att ur medhavda matväskor hämta sin mat. Här strålade värmen ut från härdar och vitglödgade smältor. Den stora smälthammaren liknade ett hästhuvud, där den med tunga slag formade smältorna under ett gnistregn. Den lilla hammaren arbetade något fortare och hamrade ut det från stora hammaren kommande järnet till räckjärn. Här gick hammarsmeder och drängar i långa vita skjortor och träskor. Hettan var stark, och det gällde för övrigt att skydda sig mot gnistor, som sprakade vid smältornas bearbetning; de långa skjortorna var svartprickiga av brännfläckar.
Utanför dånade forsen som drev det stora vattenhjulet. Tungt och värdigt vred det sig runt, medan vattnet for skummande vidare bland stenarna.
Hammarsmederna Åsberg, Lindgren och Bruselle och smeddrängar arbetade i olika skift. Dessa yrkesmän var dels hammarsmeder och dels jordbrukare. Det var i stil med tidens sed – och för övrigt nödvändigt – att ha en ko och litet jordbruk för att skaffa sig mjölk, smör och potatis samt föda till julgrisen; fyra viktiga attribut i smedens hushåll, som också skulle tillhandahålla mat åt drängarna.
Kring smedjan lekte barnen och ritade figurer med de klingande träkolsbitarna. När leken blev tröttsam sökte de sig till ’labbet’, där det monotona ljudet från smedjan var en sövande vaggsång; nu hädangångna personer har berättat, att aldrig sov man så gott och lugnt som i det något sotiga ’labbet”* vid hammarsmedjans sång.
En dag i veckan skulle det framarbetade järnet finputsas. Under hammarsmedernas yrkesvana granskning hamrades ojämna kanter till rätta. Järnet märktes och var därmed färdigt att sändas ut i marknaden. Från 1700-talet och fram till 1800-talets mitt måste det färdiga järnet köras till Västervik för vräkning och vägning vid järnvågen nere vid kajen. Senare ansågs vräkning och vägning vara en onödig formalitet och upphörde. Men stämplingen bibehölls.
De gamla hammarsmederna var ett stolt släkte, som höll sitt yrke högt i ära och som med ett stänk av beundran ansågs vara järnets mästermän. Över deras sista vilorum på kyrkogården står ännu konstnärligt smidda järnkors med flagglika, gnisslande plåtar, där deras namn står inhuggna. De avbryter i väsentlig grad från de konventionella gravkorsen och låter oss ana att de som där vilar ofta hade sin fäderneort långt utanför vårt lands gränser.”
Nu har forsen tystnat. Dess kraft utnyttjas ej längre i Falsterbo. Den gamla herrgårdsbyggnaden är borta. Endast den södra herrgårdsflygeln, smedbyggnaden där smederna bodde och det gamla magasinet står kvar. Den gamla hammarsmedjan lades ned på 1880-talet. Den hade tjänat ut, då modernare metoder introducerats för järnframställningen. I och med uppfinningarna av bessemer- och manin-processerna 1855, respektive 1865 samt införandet av Thomas-processen i Sverige 1880 hade möjlighet givits till framställning av järn och stål i större skala och därigenom vägar öppnats att utnyttja de största malmtillgångarna i vårt land, nämligen dem i Grängesberg i Bergslagen och de stora malmbergen i övre Norrland.
De små järnbruken kunde ej konkurrera, utvecklingen gav dem ej längre någon chans, och de upphörde därför – säkerligen till stor saknad för bygden.
* Labbet (eller labbi, labby) var byggnaden där smederna vilade. Efter sina relativt korta arbetspass på tre till fyra timmar, gick de in i labbyt för att vila ungefär lika länge. Det kommer från franskans l’abri (skyddet eller skjulet).
Texten är hämtad ur (endast lätt redigerad) H. Petersson, Hjorted – i södra Tjust (1970), s. 93-104.
_________________________________
Falsterbo estate and ironworks in Hjorted parish was bought in 1760 by Hans Peter Bauman Liljenstolpe, father-in-law of Lars Axel Lindblom Liljenstolpe. He completely rebuilt and constructed the manor house with its wings, finery forges, blast furnaces, housing for workers, dams, and new water supplies. He also started mining at Åldebäck.
Senaste kommentarer