Regina Margareta Pallavicino

”Då Prostinnan Fru Regina Margareta Lindblom, född Pallavicini, jordfästes i Odensvi Kyrka d. 30 Aug. 1793.”

Så lyder texten å titelbladet till den minnesskrift, som tecknats över Regina Margareta Lindblom, född Pallavicini, stammoder för ätterna Liljenstolpe och Lindersköld. Å bladets innersida står:

”Det är godt att göra mycket för uppmuntrandet af lysande egenskaper, men det är nödvändigt att göra allt för uplifvandet af et moraliskt värde hos människor. L-”

Intet i övrigt upplyser om vem som tecknat hennes minne.

Minnesskriften har följande lydelse:

”Då verlden upmärksam häldre på det stora än det goda, förvånad häldre än rörd, mäter människans värde efter höjden af dess ärestoder; då mängden drifven af begäret att lysa, icke känner nöjet af at gagna, och då sjelfva den Vises låtsade förakt för äran kanske är hans ärelystnad: döljer sig dock någon gång i den ensliga hyddans skugga en blygsam förtjenst, sann, om hon känner sin kallelse och upfyller den: stor, om hon utvidgar sin krets och är tillräcklig för den: rörande, om Hon äger sin del i det allmänna lidandet, om hon delar andras: en förtjenst, dold för sig sjelf och verlden, utan anspråk, ej utan rättighet, icke till beundran af efterverlden, men til någon saknad, och några tårar, af framtiden, som hon gagnat och förelyst.

En sådan förtjenst försvinner vanligen ur verlden lika obemärkt som hon där gagnat; icke obelönt; ty hon skapar sjelf sit lugn och sina likars; men otackad och snart glömd. Äfven den svage tolk, som framställer henne, talar ej til aflägsna tider och ännu ej upgångna slägter. Må han blott tala til någon skuggans och lugnets vän, til något lättrördt hjerta och någon god själ. Denna är min ärelystnad: det är där jag önskade upväcka minnet af Fru Prostinnan, Doctorinnan REGINA MARGARETA LINDBLOM, född PALLAVICINI.

Skall fördomen lemna Hennes minne en lånad glans? Skall jag säga, at Hon var född af en gammal Italiensk Adelig Slägt,¹ af hvilken Hon i rätt nedstigande linea var den sista afkomling, och hvars namn, uptaget af et annat på mödernet derifrån härstammande hus, ännu florerar i Italien? Är det Hennes ära, at bland sina Förfäder räkna män af utmärkt förtjenst, nyttjad både i Krigsståndet, Kyrkoväsendet och Regerings ärender, som fästat odödligheten vid sina namn? Nej, Fru Doctorinnan Lindblom behöfver för sin ära icke sina Förfäders. Må jag blott fästa en blick på deras olyckor. Kan hända, om det är mig så tillåtet at tala, behöfdes de, för at åt en flygtig verld lemna et nyttigt exempel af ståndaktighet och dygd; lemna et bevis af den eviga Försynens rättvisa, som lofvat göra barmhertighet intil mångtusende på dem, som Honom älska.

Vår tid, i så många afseenden oense med sig sjelf, är det äfven i omdömet om Kon. Ludvig XIV. Förbindelsen, som trotsigt fästade kransen på Hans hjessa, sliter den nu med ännu mera vildhet från Hans stoder. Detta öga skådar i Honom ärelystnaden, inkräcktningen, förtrycket, grunden til Frankrikes närvarande olyckor: et annat såg Dess ära i vapnens glans, i Snillets ädelmod, Konster och Vetenskapers beskydd. Man kan ej förena dessa stridiga taflor; man beundrar eller förbannar. Men tänkaren är rättvis; människovännen ser med smärta sit slägtes väl och ve utgå ofta från samma böjelser. Philosophen önskar verlden förståndet till ledstjerna; den Christne vördar Försynens rättvisa, och ser, suckande, utan förbittring, äfven Religionen hämnad i gruset af Ludvig XIV:s thron.

Trygge i sin oskuld och vid Nantesiska Ediktets löften hvilade Protestanterne i Frankrikes sköte. Handel och näringar tiltogo. Konsterna blomstrade, välmågan utbredde sig med dem. Landet gladdes – men Fanatismen, egennyttan och hoflismeriet äga ännu välde öfver Ludvigs hjerta. Förföljelsen börjar; mord, plundringar och tvång äro de bevis man sätter emot en ren Religions Sanningar. Detta lyckliga lugn är icke mer; denna välmåga försvinner med tryggheten. Protestanterna rädda sig, flyktande från Frankrikes gränser; deras ögon se gråtande tilbaka åt det Fädernesland, som förjagar dom; de upoffra hus, beqvämligheter och vänner, utan annan rikedom än deras flögdedyrkan, deras flit, utan annan tröst än deras oskuld och en under sjelfva förföljelsen segrande känsla af Religion.

Äfven Sverige tilbjuder dem försvar och tilflygt. Det sökes ibland andre, äfven af Herr Jacques Pallavicini.² Värdige Yngling; då du suckande vänder dina blickar från det land, som sett dig födas, hata icke den Religion, som redan i din ungdom beröfvar dig dit Fädernesland. Hasta til Östersjöns stränder, dit hon kallar dig. Klaga icke öfver Försynens vägar, dem Hon för dig ännu döljer. Hon bereder åt Religionens Sanningar en ny styrka i dit efterdöme. Åt Svenska Församlingen et nytt stöd i din Dotterson.

Sverige är Fosterland för Herr Pallavicini, och med en ännu närmare förening, för hans Dotter Regina Margareta, den yngsta af 12 syskon. Född i början af detta århundrade,³ äger Hon redan derföre en rätt til vår närmare upmärksamhet. Om vår tid brottsligt kanhända afvikit från våra Fäders renhet och enfald i seder, har den dock ej lärt sig förakt för deras dygder; ännu sänker sig blygsamt den flygtige Ynglingens öga för det vördiga anlete, där han ser sig varnad af gamla Verldens manliga och dock ej stela alfvarsamhet. Denna välmening, denna fryntlighet, som ofta utan ord talade ur et öppet ansigte, som vitnade om lugn i själen, ingaf förtroende, och så lätt meddelte sig, har lemnat rum åt den konstlade belefvenhet i Frihetens mantel, hvars fina artighet länge förkjust och bedragit, och som numera icke bedrager, endast derföre at den icke mera tros. Vårt tidhvarf lyser af belefvenhet; våra Fäders gagnade med dygder. I detta föddes Fru Doctorinnan Lindblom.

Hennes Far nu boende i Stockholm, sedan Han för Religionen upoffrat sin börd och sin förmögenhet, försakade ock, hvad endast den sanna Visheten mägtar, en beqvämlig vällefnads utsträckta och en gång kända behof. Han var nu Svensk Borgersman – och detta var hans ära. Han kände ej en veklig Främlings vanliga förakt för et oblidare Climat och en stelare natur; ännu mindre frestades han af detta gäsande begär, at mäta sig med de stora, hvilket hans fordna stånd kunnat ursäkta, och hans nya kanske i våra dagar underhållit. Också hade han af Nationen ej at befara hvarken den ärbara delens medömkan, eller den fåfängas under smickret illa dolda åtlöje. Han önskade sig ej et uphöjdt rum ibland den lysande classen af Medborgare, men et obemärkt ibland den nyttiga. Herr Pallavicini i sit lugn upfyllde sina skyldigheter emot sit hus och sit Fädernesland. Hans talrika Famille vann sit underhåll, sin upfostran af hans flit: Han sjelf vann sin Konungs upmärksamhet och belöning, sina Medborgares aktning och kärlek. Han följdes till grafven af de Redligas saknad.⁴

Han yngsta Dotter, vid sin Faders död endast 8 år gammal, kände minst sin förlust och led den största. Försynen förvarade dock åt Hennes späda ålders vård och upfostran en öm Vän, i Hennes StjufModer Fru Mialon. Under hennes ögon tilbragte M:lle Pallavicini sina gladaste år i Friherrliga Ribbingska huset på Boxholm i ÖsterGöthland; et hus, som mer utmärktes af personlig ära och forntidens sanna dygder, än glansen af Ribbingars och Oxenstiernors anor. Här utviklades Hennes lyckliga natursgåfvor; Hennes förstånd mognade; Hennes böjelser vändes åt Gudsfruktan och dygd. Hennes umgänge förkjuste icke med behagsjukans joller, som härmar Visheten, men med den sanna urskillningen, det stilla vett, som är Vishetens dotter; Hennes seder antogo icke den förfining, som är det förskämda hjertats list, men den förädling, som är det goda hjertats seger.

Bevis på sin egen lyckliga upfostran feck Hon snart tilfälle at lemna, då Hon, redan vid sit fjortonde år, kallades at vårda andras. Denna vigtiga möda gör icke goda egenskaper mindre nödvändiga, blir icke mindre ädel och mindre gagnande derföre at den ofta lemnas otackad.

Hvilken förening af snillets och hjertats egenskaper fordras icke hos den, som värdigt skall upfylla sin förbindelse, at upfostra andras barn och företräda Föräldrars ställe? Jag talar ej om detta nödiga förråd af kunskaper, denna redlighet i begreppen, denna lätthet at breda ljus öfver alla förefallande ämnen, detta tålamod, at ej tröttas af växande svårigheter, af den barnsliga åldrens flygtighet, af den trögare fattningsgåfva; egenskaper, som vanligast efterfrågas och likväl sällan finnas. Men allvarsamheten, at på en gång anmärka och qväfva odygder, myndighet at ge vigt åt sina föreställningar, och godhet, at ge dem behag, ofta en låtsad efterlåtenhet, at ej trösta; skarpsinnighet at förese en aflägsen frestelse, och förtroende at ej misstänkas för hemliga försåt, ståndaktighet at utrota gamla vanarter, och vaksamhet at förekomma nya eller motsatta; nit at söka sin Eleves fördelar, köld at upoffra sina egna – huru stridiga synas icke dessa hos en upfostrare nödige egenskaper! Än denna stadiga upmärksamhet på sig sjelf, denna klokhet i ord och upförande; denna första fordran hos en Mentor – efterdömet, och det i en ålder, då han merendels sjelf ännu ej fått all upfostran – af verlden. At ändteligen öfvervinna de hinder, som ofta för den visaste läggas af inrotade fördomar, af en illa förstådd ömhet, eller et förutfattadt hat; at kämpa mot förförelsen af en hög börd, af rikedomar, af smickret, af främmande efterdömen; at förlika ofta stridiga interessen; at ändteligen, hvilket kanhända är det svåraste, behålla aktningen för sig sjelf och kärleken för sina plikter, då det ej anses som en förtjenst, men som en förödmjukelse at upfylla dem, då man måste brottas med föraktet af torftigheten, af sit medelstånd af sin nödvändiga tjenst, besvärad af en oblidare lyckas hot, af sit beroende, af människors otack och orättvisa, dem man måste lida, utan klagan och utan upprättelse – hvilket moget vett, hvilken erfarenhet, hvilket stadgadt mod fordras icke härtill; – och likväl lofvade M:lle Pallavicini dessa egenskaper redan vid dess fjortonde års ålder.

Lyckligt vis behöfde Hon dock icke alla. Sägom til en heder för Henne sjelf och för de tvänne ansedda Hus, imellan hvilka Hon delade sin trettonåriga omsorg, at hon där ansågs som en Dotter, icke som en Främling, at Hon bibehöll och stärkte sina Herrskapers ynnest och ömhet, jämte sina unga Elevers tilgifvenhet och vänskap. Också belöntes deras värdiga upförande och Hennes möda. man visade som mönster för det täcka könet, Fröknarne von Ungern Sternberg⁵  och von der Pahlen.⁶

Som Gouvernante för den sistnämna, sedermera Grefvinna Frölich, grundlade M:lle Pallavicini första bekantskapen i sina tilkommande Svärföräldrars hus och mötte där den högaktning, det öppna förtroende, den Faderliga ömhet, som de, ännu okunnige om Försynens skickelse, lemnade som en skuld åt hennes ädla tänkesätt och Hennes dygder. Hon blef deras dotter förr, än deras sons maka.⁷

Hon medförde sina dygder, sit vett, sin verldskännedom i hemgift, då Hon 1740 lemnade sin hand och sit hjerta åt då varande Regements-Pastorn vid K. ÖstGötha Cavallerie, nu Prosten öfver Södra Tjust Contract och Kyrkoherde i Odensvi, Doctor Axel Johan Lindblom. nu öppnades rätta fältet för hennes verksamhet, och vi får se Henne värdigt upfylla sin kallelse och sina ändamål, som Maka, Mor och Husmor.

Jag vet at denna ära skall synas vanlig och allmän för ett slägte, som söker människans värde endast i det lysande och det ovanliga. imellertid, kanske dessa plikter mera sällan kännas och utöfvas, än de åberopas, och Doctorinnan Lindblom torde i detta afseende lemna verlden et sällsammare efterdöme, än man vid sin första flygtiga blick förmodar.

At ifrån et stilla lefnadssätt kallas til hushållslefnadens mödor, at med vana och erfarenhet af utsträckta behof, inskränka sina begär inom medelståndets nödiga måttlighet; at ifrån de förnämares palats flyttas i en enslig hydda, omgifven af allmogens barn; at sakna öfverflöd, beqvämligheter, tidsfördrif och dock ej klaga, och dock finna sina nöjen i sin huslefnad, sin sällhet med sin Man, i et oansenligt tjäll, vid et tarfligt bord, inom en inskränkt krets, och dock bibehålla de Förnämares oskrymtade tilgifvenhet, jämte det ringare Folkets tilvundna förtroende och välmening, – Man sökte dessa egenskaper hos Fru Lindblom, och på detta lugna väsende, på denna utan beställsamhet och buller driftiga omtanke, på denna goda ordning, på denna tarflighet utan brist såg man i Henne mönstret för en god Präst-Fru.

Dessa egenskaper, altid nödige för en god Husmor, blefvo det ännu mera för den unga Fru Lindblom, hvars tålamod, utom flere svårigheter vanlige för nyss bosatte hushållare, äfven redan i början af Hennes hushållslefnad pröfvades i flere tilstötande bekymmer, som blott genom hennes omtanka och Hennes fordna Herrskapers fortsatta bevågenhet öfvervunnos. Ensam vårdade Hon sit hus under Hennes Mans frånvaro i Finska fälttåget och Skånska campagnen.⁸ Hennes ensliga hydda och Hennes tysta tårar förrådde Hennes saknad; men på någon underlåten vård om huset, på någon bristande ordning, någon minskad drift i hushållet, röjde men aldrig, at Hon var ensam.

Gladare utsigter öpnades, då Regements-Pastor Lindblom, på Församlingens enhälliga kallelse 1750 flyttades till Odensvi Pastorat.

Låt fåfängan och lättsinnigheten skänka sit åtlöje och sit förakt åt det Stånd, som det åligger at vaka öfver dygd och seder och Gudsfruktan; låt dem kalla dess lyckliga enfald okunnighet, dess omtanka verdslig omsorg, dess nit skrymteri, dess embetspligter lätta och beqvämliga. Denna tanka kan icke hysas af någon, som med et mera upmärksamt öga följt en Lärare på de mödosamma fält, som hans ämbete för honom utstakat; i de af oenigheten skakade hyddor, dit han kallas at återföra lugn och lycksalighet, at imellan makar stärka de lossade föreningsbandet, at leda en Yngling tilbaka til sina sonliga pligter och återupväcka en Fars hjerta en långsamt slocknande ömhet; til en döendes likes bädd, hvars sista suckar han skall uphemta, gjuta tröst öfver hans sista lidande och förljufva hans sista ögonblick; til brotslingens fängelse, af hvars förtvivlan han kan hända er det enda vittnet, och hvars samvetes hotelser han bör mildra, då han ej kan tysta Lagens. Kallad til åskådare af dessa rysliga upträden af det mänskliga eländet, hvad bör han känna? På hvilka hårda prof skulle icke ofta hans människokärlek sättas, som dock är den första fordran af hans ämbete och hans religion? Hvilka sorgliga bilder skulle icke hans inbillning tilskapa sig af det mänskliga lifvets elände, om han icke inom sit hus, i sin Makas armar och sin Familles sköte njöt erfarenheten af dess sällhet. Denna lyckliga erfarenhet ägde Doctor Lindblom. Han glömde vid sin hustrus sida sit ämbetes öfverståndna mödor, Han lärde sig älska de förestående, ty Han njöt en upmuntran i sin Makas blickar, en belöning i sina Barns frägd. Han kände sin lycka och tröttnade ej vid åsynen af sina likars eländen; Han ägde en dygdig Maka, och försontes med människoslägtet och tröttnade icke vid de dårskaper och afsteg, dem Han borde rätta.

En enskild man väntar sig ingen förebråelse, då han njuter sit lugn utan at störa andras. För sin ära behöfver han ofta endast veta hvad han är sig sjelf skyldig; men en Präst är skyldig, at åt sin Församling helga sin tid, sina råd, sit arbete, sit efterdöme. Han är icke blott sin HERRAS tjenare; Han är sin Församlings. Han måste lämpa sig efter hvars och ens olika fordringar, olika stånd, seder och begrep. Han måste lefva med alla, tjena alla; dela de högre classers uplysning och förfining, icke visa sig främmande vid deras mera lysande lefnadssätt, nedlåta sig til de ringare classers enfald och välmening, icke stötas af deras råhet. Huru nödig är icke hos en andelig Man denna värdiga klokhet, som sätter honom hvarken under de förre, eller, hvad som kanske är en ännu större olycka, förmycket öfver de sednare, förmycket aktad, i båda, onyttig och oskicklig i sit kall. För at rätt uppfylla det, måste han visa sig värdig, ordentlig och exemplarisk i sin huslefnad, och härvid kräfver han ånyo sin Makas biträde. Doctor Lindblom ägde det. Hans Makas upfostran, Hennes länge vistande i förnäma hus, kanske förnämligast hennes värdighet och uplyftning i tänkesätt, gjorde Hennes sällskap, gjorde Henne sjelf hos de högre Classer behaglig och högaktad; ömhet, godhet, välvilja gjorde Henne hos de ringare – välsignad.

Det är icke min röst, det är den varnande obetänksamhetens, det tröstade bekymrets, den frälsta uslingens; det är tacksamhetens, som bör, och som länge skall säga, huru ömt hon förekommit mänsklighetens väntan och lisat dess lidande. Under täta missväxt år, har Hon dageligen mättat många, hvilkas tysta tårar ännu förkunna det. Flera barn, utan Föräldrar, funno i Henne sin moder, uptogos, kläddes och upfostrades af Henne. Dessa välgerningar kunna icke döljas; de uphöjas af tacksamhetens rop, af dess utbristande känsla, som förråder hennes hemlighet. Men de tårar Hon i tysthet aftorkat; de ömma råd, de välmenande varningar Hon gifvit; de hjertan Hon återkallat till Gud och dygden; Hennes sorgfällighet, at ej förlora något ögonblick, ej något tilfälle at tjena en like; dess mångfaldiga bevis af en öm känsla och en verksam välvilja äro kanhända endast räknade af den, som ser i det dolda, och vedergäller uppenbarliga.

At Hon varit et mönster för mödrar är af Hennes förtjenster kanhända den här i tiden bäst belönta, och derföre ock den bäst kända: Allmänheten vet, at Hennes ännu lefvande Barn från sina spädaste år äfven af Henne lärt älska Gud, sanningen och dygden; at de egenskaper, som gjort dem skicklige til utmärkte ämbeten i Samhället äro frukter af Föräldrarnas vishet och omtanke; at Hon således kan sägas hafva skänkt åt Fäderneslandet Män, som med sin uplysning, sina tankesätt och sina dygder, ännu mera än genom glansen af sina Ämbeten, länge skola göra heder åt tidevarfvet och åt sin Mors minne. Man bör icke glömma, at Fru Doctorinnan Lindblom varit en af de bästa, och ömmaste af mödrar, då man med trygghet kan kalla Henne den lyckligaste.⁹

Ibland de lugna och äfven under olyckorne, glada dagar, som Försynen låter upgå til den dygdiges belöning och tröst under lidandet, målar min inbildning för mig en, såsom den äkta kärlekens, den moderliga ömhetens högtidsdag. Doctorn och Doctorinnan lindblom, firade d. 6. Julii 1790 deras Guldbröllop.¹⁰ Jag ville på denna rörande tafla framställa den vördade, snart åttioåriga Mannen, hvars lugna anlete fördolde hans ålder, men bevittnade hans dygder, hvars grå hår framkallade vördnaden och ur hvars tårfulla öga, lyft mot Himmelen, tacksamheten talade; hans Barn, hvilkas mognade egenskaper, hvilkas ärofulla Ämbeten, hvilkas eldade blickar vittnade at de ägde den första af all sällhet, den, at göra sina Föräldrars: Barnabarn, hvilkas oskuld och liflighet lofvade deras Föräldrar lika leende upträden; de öfriga af denna vördnadsvärda famillie, som i detta ögonblick kände sin lycka i en Brors, en Farbrors, en Slägtinges; alla närvarande, som täflade i förkjusning och välsignelser – men Hon bjuder sig nu förnämligast åt min tanka, denna oförlikneliga Maka, som icke tillät sit hjerta sända en suck af klagan med sina tacksägelser til Himmelen, och som glömde sina plågor för at lifva den allmänna glädjen, hvilken Hennes ögon ej sågo, men Hennes hjerta delade.

Ja, jag har nämt hennes sällhet i lifvet, det är tid at betrakta Hennes qval. Om olyckan äfven äger en rätt at fästa verldens flyktiga blick, så saknar Doctorinnan Lindblom ej heller den. Hennes helsa merendels ostadig och vacklande, upfyllde ej det hopp, som Hennes jämna och måttliga lefnadssätt naturligen bordt gifva. Elfva år för sin död förlorade Hon sin syn, först på det högra ögat och sedan äfven på det vänstra.¹¹ En ouphörlig ögonverk beröfvade Henne äfven några stunders lättnad, som Hon kunnat hämta af sömnen och hvilan. Hennes hörsel, mycket försvagad på de sista åren, lemnade Henne föga af den timliga glädjen at njuta. Hon hade desto lyckligare tilfälle, at visa dygdens och Religionens styrka. Man hörde Henne sällan klaga, om icke deröfver, at Hon befarade, at smärta andra med åsynen af de plågor, emot hvilkas känsla tålamodet härdat Henne sjelf. Hon förlät Ungdomen dess flygtighet, dess glömska och medömkan. Man har sett Henne förställa smärtan, samla sina flygtande krafter, återkalla sin ungdoms glättighet och ännu, midt under plågorne, lifva glädje hos andra. Hennes hus, lika utmärkt för ordning och treflighet, förrådde aldrig at Husmodern var blind: Hennes omgänge, alltid lika vettigt, ofta lika muntert och uplifvadt, som i Hennes gladaste dagar, röjde aldrig, at Hon kanske i samma ögonblick långsamt förtärdes af plågorna.

För sin död besökte Hon sin äldsta Son, åtföljd af sin Man, och mött af sina öfriga Söner, Sonhustrur och barnabarn, hvilka alla voro samlade der.¹² Försynen, lemnade Hennes Modershjerta denna sista vederqvickelse och gaf Henne styrka at njuta den. Hon njöt den – Barn och Barnabarn emottogo här Hennes sista välsignelser. Det var Hennes sista afskedsbesök. Hennes sista glada ögonblick. Hvad säger jag? Nej leende nedlades Hon kort derefter på sin dödsbädd.¹³ Hon hade lärt af sina plågor, at tåligt lida; af sina dygders minne, at tröstas; af religionen, at dö – och Hennes sista pust var Hennes yppersta välsignelse.

Saliga äro de döda, som i HERRANOM dö!

—————————–

(Enligt uppgift i anmärkningarna, som följa efter den av överstelöjtnanten H. C. Schmitterlöw tecknade minnesrunan över sonen-lagmannen Lars Axel, är förestående minnesskrift författad av Joh. Stenhammar. Johan Stenhammar var född 1769 och dog, endast 30-årig, 1799. Han var då han skrev minnesskriften alltså endast 24 år gammal. Han var bror till hovpredikanten, kyrkoherden i Risinge, Matthias Stenhammar, densamme som vid Johan Axel Lindbloms död höll minnestalet över denne. Den unge Stenhammar var vitterhetsidkare, docent samt kort före sin död amanuens vid Svenska akademien.)

__________________

Till den ovanstående minnesskriften, är fogade följande kommentarer:

^1. Huset Pallavicini härstammar från Genua, och har länge under medeltiden och allt derefter varit bland de ansenligaste i Italien. Det har gifvit Kyrkan flere Cardinaler och Biskopar, Staten Doger, Generaler och högre Ämbetsmän. I borgerliga samfundet har det varit uphöjdt genom Prinsar och Marquis, samt i det Lärda af utmärkte Författare.

Familjen har delt sig, utom den Genuesiska, i den Romerska, Lombardiska och, sedan förra århundradet, i den Fransyska grenen. Den Romerska gick ut med Stats-Secreteraren hos nu regerande Påfven Pius VI. Cardinalen Pallavicini, hvilken före sin död förordnande at ätten skulle upplifvas genom dess yngste Systerson Rospiglioso, hvilken nu bär detta namn. Af den Fransyska från hvilken Sal. Fru Doct. Lindblom härstammar, äro veterligen nu mera inga öfrige, sedan den äfven utslocknat i Sverige. Vapnet består af en sköld fördelt i 9 tärningar eller rutor, 2 och 1, hvaraf 4 äro blå och 5 i guld, betäckte af en svart Pallisade. Sådant är det vapn, som ses på Pallavicinska Palatset på Campo Marzzo i Rom.

^2. Religions förföljelsen och Ludvig XIV:s Dragonader drabbade svårligen det Pallavicinska huset i Frankrike, som der hade antagit den Reformerta bekännelsen. Unge Pallavicini såg sin Moder, som då var Enka, under fanatismens raseri blifva inbränd i sitt eget Slott, och räddade sig vid 14 år ålder med flygten, lemnandes hela sin egendom til rof åt våldsverkarne. Jfr Prästmötet i Linköping 1787 s.46, 47 8:0.

^3. Född d. 29 sept. 1713. Hennes Moder var Fru Magdelone Toutin, bördig ur et gammalt Handelshus från Holland, hvars Afkomlingar ännu florera i Stockholm. (Namnet Magdelone torde vara felaktigt. Såväl Tyska församlingens kyrkobok, som den efter hennes död upprättade boupptäckningenshandlingen angiva förnamnet vara Marie.)

^4. Han afled 1721. (Betr. dödsåret, se tidigare uppgift.) Länge hade han lefvat okänd i Stockholm, men blef genom tillfälligheter upptäckt. Man erbjöd honom eller hans barn at återfå deras gods i Frankrike; men han föredrog sin religion och en låflig medelmåtta för stånd och ägodelar. Af Konung Fredric I emottog han flera nådebevis och fick äfven kort före sin död en pension af samma Regents frikostighet. Yngsta Dottern fick företräde hos Drottn. ULR. ELEONORA och emottog af Drottningens egen hand en gofva passad efter hennes ålder.

^5. Fröken Christina Charlotta, Dotter af Öfversten v. Ungern Sternberg och dess Fru, Grefvinnan Charlotta Mörner på Ribbinghof. Gift med nu mera afl. Öfversten och Riddaren Hans Leonh. Drake på Forsnäs. Fru Friherrinnan lefver ännu, högaktad för dygder, som hedra både Hennes stånd och kön, och uppehåller sig i Norrköping. Ifrån 1727 til 1734 vårdade M:lle Pallavicini denna Frökens och Dess halfsysters Charl. Catr v. Schars uppfostran. Denna blef sedermera gift med Ryttmäst. vid Östg. Cavallerie, friherre Johan Lejonhielm och sist med Cap. och Ridd. Ridderborg. Död 1792.

^6. Enda Dotter af General Majoren Frih. Otto Christ. von der Pahlen och dess Fru Grefvinnan Magdelone Mörner. Gift med Landshöfdingen m.m. Gref. Bengt Gust. Frölich. Död 1784.

^7. Kyrkoherden Lars Lindblom och dess Fru Helena Wegner i Norravi, i Link. Stift. Den ynnest och vänskap hvarmed detta Prästhus omfattades af SockneHerrskapet på Ribbinghof, gaf anledning til bekantskapen med M:lle Pallavicini. Hennes egenskaper gjorde henne der äfven ogement älskad och vänskapen med deras Dotter, n.v. Enke-Prostinnan Fru Anna Cath. Juringius, född Lindblom, bibehöll förbindelsen med detta hus, äfven sedan hon lemnat orten. den slutades med en ännu närmare, med älsta Sonen, n.v. Prosten Doct. Axel Johan Lindblom i Odensvi.

^8. Reg.Pastor A.J. Lindblom commenderades til Finland med K. Östg. Cavallerie två månader efter bröllopet.

^9. Fru Doctorinnans nära tre och femtio års äktenskap med d.v. Regements-Pastorn vid Kongl. Östg. Cavalleri Regemente, nu Prosten Doctor Axel Johan Lindblom, välsignades med 4 Söner:

OTTO Christian född 1741 och död samma år.

LARS född 1743. Häradshöfd. i Tjust, gift med Fri Catharina Margaretha Liljenstolpe, född Bauman, från Falsterbo. Genom denne son blef Fru Doctorinnan Stammoder för den ena grenen af den Svenska adeliga, under No. 2151 på Riddarhuset introducerade: Famillien Liljenstolpe och Farmor för 4 Barnabarn, Axel, Gustaf Ulric, Lucia Margaretha och Carl Otto.

JACOB född 1746, Theol. Doctor, biskop öfver Linköpings Stift, samt Ledamot af Kongl. Nordst.

Orden. Genom honom blef Fru Doctorinnan farmoder för 3:ne söner och 1 dotter, af hvilka

lefva Axel Johan, född af Biskopens förra Fru Gunnila Marg. Frondin: och Gustaf Adolp,

född af nu varande Fru Biskopinnan Sophie Ulr. Söderberg.

GABRIEL född 1750, Kongl. Secreterare och V. Secret. i Kongl. Vitterhts Acad. Gift 1793 med sin

Cousine, Fru Maria Rebecca Lindblom, Dotter af Härads-Prosten och Kyrkoh. i Mogata

Mag. Olof Lindblom och dess Fru Anna Brita Collin.

^10. Denna dagen, d. 6 Julii 1790, på hvilken Doct. Lindblom gick in i sitt 78 ålders år, var tillika en åminnelsedag af detta Parets femtioåra ljufvs sammanlefnad. Han firades af alla deras Barn och barnbarn närvarande, samt flera Anhöriga och Vänner, med en högtidlighet, som var värdig dessa Makars tänkesätt. Under en liflig känsla af Försynens godhet, som så synbart ledt dem efter sitt råd, skänckte de til Odensvi Församling en summa af Etthundra Sextiosex Riksdl. 32 sk. af hvars afkastning två tredjedelar årligen utdelas til Soknens fattige, som för ålder, sjuklighet, oförsel, sig sjelfve ej berga kunna, och den tredje användes til Biblar, Psalmböcker och Christeliga läroböcker, hvilka dels lemnas som premium åt den skickligaste i Christendoms kunskapen, dels till undervisning åt sådana fattiga barn af Allmogen, hvilkas föräldrar ej mägta at dessa Böcker sjelfve förskaffa. Se författningen härom i Link. Stifts-Tidning, No. 3, 1790.

^11. Såsom et drag af Fru Doctorinnans öma och känslofulla hjerta må det nämnas, at Hennes innerliga sorg öfver sin andre Sonhustrus, Professorskan Gunnila Lindbloms, född Frondin, tidiga bortgång 1783 märkeligen, om icke vållade dock ökade orsaken till synens förlust.

^12. I slutet av Julii månad.

^13. Hon afsomnade stilla efter 14 dagars mattande sjukdom d. 20 Aug. 1793, nära 80 gammal. Hennes stoft beledsagadt af Hennes 80 åriga Man, nedsattes i dess hvilorum af Barn och Barnabarn, under tårar och välsignelser.